• Att använda ursäkten "Jag är bara sån".

Om alla skulle gå runt och vara precis som de är hela tiden, då skulle jorden vara lika omöjlig att leva på som övriga planeter i det här solsystemet och så är det med det.

• Timotejs melodifestivallåt.

Den har alla egenskaper en låt bör ha, för att kunna bli en riktig sommarplåga och den är verkligen asdålig. När man har hjärntvättats tillräckligt kan man dock få för sig att vilken låt som helst är bra. Har man otur börjar man knalla runt och sjunga på den helt omedvetet, eller ännu värre : letar upp den på Spotyfi , drar upp volymen extra mycket och börjar dansa så fort man blivit lite packad. Sommarjobbet gör att jag kommer att vistas på otaliga platser där sommarplågor som regel brukar spelas flitigt. Jag har alltså ingen som helst chans att undkomma denna tortyr/hjärntvätt. Tänk om jag faktiskt börjar gilla låten? Grymma öde.

• Särskrivningar.

Alltså sär skrivningar, det är bara inte okej.

• Människor som inte använder bokstaven ”R” när de skriver.

Exempel : ”jag älska dej”

Om någon skrev så till mig skulle jag typ inte ens kunna bli glad, för jag skulle vara så upptagen av att reta mig på den felande bokstaven. Budskapet må vara hur fint som helst, men nej. Min allergi mot denna misshandel av det svenska språket är så allvarlig, så det går bara inte.

• Tjejen som sjunger i senaste Halebopreklamen på Spotyfi.

Det skär i öronen så att man nästan börjar gråta.

• Att vara korkad.

Okej, korkad kanske jag inte är, men inte särskilt smart heller och det känns som att livet hade varit betydligt enklare om jag bara hade haft lite, lite fler levande fiskar i akvariet.

• Skyltdockor alternativt reklamplanscher föreställande människor i naturlig storlek.

Få saker skrämmer mig mer.

• Snöhögar

Jag tänker, att om jag inte vill att dessa moodkillers ska ligga kvar på min födelsedag (som infaller i mitten av juni) så är det nog dags att rota fram en hårfön, en förlängningssladd på några hundra meter och ge sig ut och hjälpa naturen på traven lite.

• Facebookchatten.

Den är seg, låter irriterande, gör så att man skriver till fel människa och är allmänt opålitlig.

• Facebookchatten (2)

Det faktum att jag, trots alla motargument inte kan låta bli att använda mig av applikationen. (Här har vi ett bra exempel på när de där fiskarna hade varit bra att ha)

• Teletubbies

Jag kan eventuellt ha haft en liten crush på Dipsy i somras, men som tur var tog jag mitt förnuft till fånga igen. Teletubbies är otäcka. De tjatar om saker till förbannelse också. Har inte psykisk ohälsa ökat på senare år? Vilket år började Teletubbies sändas? Jag sätter min högra hand på att det finns ett samband.

• Långa blogginlägg

Förklaring onödig

Tisdag idag då.
Helena väckte mig vid halv nio och min lektion började halv ett. Trots att jag hade fyra timmar på mig och trots att jag inte har mer än sådär 200 meter att gå, höll jag på att komma försent. Tur för mig att vi infört en kvarts flextid för dem som åker buss.

Sen har jag pluggat och druckit massa kaffe.
Angående snabbkaffet kan jag berätta att det inte var så illa som jag först trodde. Om jag bara hade orkat engagera mig i att studera det finstilta, eller "läsa bruksanvisningen", vilket min pappa utan större framgång försökt prenta in vikten av under större delen av min uppväxt, hade jag kunnat utläsa att man ska använda ytterst lite pulver för att det ska bli kaffe. Ungefär en femtedel av vad jag använde. Inte konstigt att jag tyckte att det smakade djävul.

Följdfråga: Hur smakar en djävul?

lovEE/ josss

Och jag som trodde att det berodde på att jag blivit gammal.

Mina babes har varit här, hälsat på och hjälpt upp graderna en bra bit över noll.
*Promenerar på rosafluffigt minfält*



lovEe/ josse

En sprucken röst i telefonen och i andra änden fanns den människan i världen som skulle kunna förstå känslan, som inte ens gick att förstå för den som hade den.

En sprucken röst andades in luften som plötsligt blivit så påtagligt kall och bitande.
Runt omkring trängdes människor som bubblade av lycka eller som var sönderfallande i separationsångest. 
Människor vars livspussel plötsligt började ta form och kännas helt eller som klamrade sig fast vid varandra som om det hade gällt livet. Kanske gjorde de det också.

Allt var ett kaos av ingenting och denna uppsjö av intryck gjorde hela situationen omöjlig att ta till sig.
Tillvaron inneslöts i en bubbla och ljuden från omvärldens kaos och alarm var snart ingenting annat än ett diffust surrande.

Miljöombyte, värme och prat om gamla minnen trängde genom bubblans skal och spolade tillbaka filmen till en tid när rösten var sprucken av andra skäl. Av nervositet, av känslan av att ha hamnat i en värld där den inte hörde hemma och riskerade att spricka ännu mer för varje gång den försökte göra sig hörd.

En sprucken röst lät sig knuffas runt i tumultet på dansgolvet. Scenariet var detsamma. En ny skådeplats där människor klamrade sig fast vid varandra, fast denna gången handlade det bara om natten. En natt är bara en ynklig beståndsdel av det som utgör hela livet, men säkert kan natten kännas lång som ett helt liv, för den som går hem ensam.

Efter att den som somnat i fel knä eskorterats de fyra trapporna ner till markplan, samt fått en knuff i rätt riktning för att kunna ta sig hem, förvandlades natten till en evighetsresa genom parallella världar och drömmar.

Drömmar om stora, torra, prasslande höstlöv, om rytmiska hjärtslag och psykedeliska berg- och dalbanor i regnbågsfärger stängde ut alarmet från verkligheten. Pärlor i musik, ögon med glitter och halvkvävda viskningar om solsken, där fjärrkontrollens batterier fortfarande fungerade, när man ville trycka på paus.