WHAT IS MY FATE, AM I SUPPOSED TO PRAY, THAT TROUBLE'S GONE WITH THE SUNLIGHT?
"Skjorta, kavaj och röda byxor, röda byxor.." Tjohoo.
Påminnelse: Lämna aldrig lägenheten utan att först ta med nycklar.
Då var det lördag. Ikväll (om fyra timmar) blir det halloweenfest och jag är sjukt pepp. Kommer bli awesome gånger hundra. Minst.
lovEE/ joss
Påminnelse: Lämna aldrig lägenheten utan att först ta med nycklar.
Då var det lördag. Ikväll (om fyra timmar) blir det halloweenfest och jag är sjukt pepp. Kommer bli awesome gånger hundra. Minst.
lovEE/ joss
YOUR T-SHIRT'S LOST ITS SMELL OF YOU AND THE BATHROOM'S STILL A MESS...
Igår var jag ute på promenad. Eller "promenad" är kanske inte riktigt rätt beskrivning, då jag förknippar ordet med något positivt och självvalt, för det var med all världens motvilja jag lämnade värmen under täcket. Det var ett sånt där världsberömt "måste" som tvingade ut mig i regnet. Sådant är livet.
Hur som helst. Regn och höst kan ju få vilken människa som helst att känna sig lite frusen och ensam, och där med också bli jävligt miserabel och bitter. Rätt som det var och trots att "relationsspel" (eller vad man nu ska kalla eländet för om man ska hitta ett samlingsord?) är något av det värsta jag vet kommer jag på mig själv med att gå och tänka att det kanske inte hade varit så dumt med någon som höll om mig lite längre än vad som är absolut nödvändigt ändå, och som kanske kunde tänka sig att ljuga lite för mig också.
Jag kunde blunda, strunta i estetiken, och den totala avsaknaden av densamma.
Jag kunde bara svälja, utan att ägna ens en sekund åt att först urskilja smakerna, som med sin perfekta sammansättning, och som var för sig först vägts på guldvåg för att proportionerna skulle bli exakta, för att sedan förvandla upplevelsen till något fantastiskt, exceptionellt och himlastormande. Jag kunde bara högaktningsfullt ge fan i allt det där. Välja praktisk funktion före skönhet. Gapa, svälja, bli mätt. Enkelt.
Haha. Kommer precis att tänka på en diskussion jag hade med kusinen om en restaurang hon kunde starta. "Ät och håll käften" skulle den heta. Det hade blivit en riktig hit det.
Jaja. Några steg senare blev jag realistisk igen. Det fungerar ju inte alls så. Hade någon faktiskt klistrat på sig sitt mest charmerande pokerface och börjat spela spel med mig hade jag knappast gillat läget.( Trots att det vore praktiskt) Tvärt om. Jag hade blivit direkt förbannad. Raka rör och korten på bordet är det enda som fungerar in the end. Vilka färg- och sifferkombinationer korten sedan visar är i princip helt obetydligt.
Känslor är svåra saker och det är lätt att låta sig luras av dem. Detta pga att man helt enkelt inte har och sannolikt heller aldrig fullt ut kommer få tillräckliga skillz för att kunna förstå att tolka dem rätt. Detta specifika fall är dock ett undantag, för just som jag börjar undra om min vattentäta bubbla plötsligt börjat läcka på så många ställen att det blivit okontrollerbart och jag sätter igång att analysera läget och känslokaoset går det upp för mig vad allt egentligen handlar om. Glasklart: Jag saknar min sambo. Hon är (den enda) felande länken just nu, den borttappade biten i mitt livspussel. Hon är den som skulle både handla och svara rätt på de tre frågorna som är slutklämmen på en av mina favoritlåtar (Som för övrigt kommer bli tatuering en vacker dag). Hon är den som skulle säga de där orden jag behöver höra, utan att ljuga. Enkelt. Straight flush, bara sådär.
Det är så lätt att tappa fotfästet (alltid, men framförallt denna årstiden), men snart, snart, väldigt snart är det måndag! Innan dess är det helg och jag är helt övertygad om att det kommer bli en helt fantastisk sådan. Tusen skäl.
LovEE / josse
Hur som helst. Regn och höst kan ju få vilken människa som helst att känna sig lite frusen och ensam, och där med också bli jävligt miserabel och bitter. Rätt som det var och trots att "relationsspel" (eller vad man nu ska kalla eländet för om man ska hitta ett samlingsord?) är något av det värsta jag vet kommer jag på mig själv med att gå och tänka att det kanske inte hade varit så dumt med någon som höll om mig lite längre än vad som är absolut nödvändigt ändå, och som kanske kunde tänka sig att ljuga lite för mig också.
Jag kunde blunda, strunta i estetiken, och den totala avsaknaden av densamma.
Jag kunde bara svälja, utan att ägna ens en sekund åt att först urskilja smakerna, som med sin perfekta sammansättning, och som var för sig först vägts på guldvåg för att proportionerna skulle bli exakta, för att sedan förvandla upplevelsen till något fantastiskt, exceptionellt och himlastormande. Jag kunde bara högaktningsfullt ge fan i allt det där. Välja praktisk funktion före skönhet. Gapa, svälja, bli mätt. Enkelt.
Haha. Kommer precis att tänka på en diskussion jag hade med kusinen om en restaurang hon kunde starta. "Ät och håll käften" skulle den heta. Det hade blivit en riktig hit det.
Jaja. Några steg senare blev jag realistisk igen. Det fungerar ju inte alls så. Hade någon faktiskt klistrat på sig sitt mest charmerande pokerface och börjat spela spel med mig hade jag knappast gillat läget.( Trots att det vore praktiskt) Tvärt om. Jag hade blivit direkt förbannad. Raka rör och korten på bordet är det enda som fungerar in the end. Vilka färg- och sifferkombinationer korten sedan visar är i princip helt obetydligt.
Känslor är svåra saker och det är lätt att låta sig luras av dem. Detta pga att man helt enkelt inte har och sannolikt heller aldrig fullt ut kommer få tillräckliga skillz för att kunna förstå att tolka dem rätt. Detta specifika fall är dock ett undantag, för just som jag börjar undra om min vattentäta bubbla plötsligt börjat läcka på så många ställen att det blivit okontrollerbart och jag sätter igång att analysera läget och känslokaoset går det upp för mig vad allt egentligen handlar om. Glasklart: Jag saknar min sambo. Hon är (den enda) felande länken just nu, den borttappade biten i mitt livspussel. Hon är den som skulle både handla och svara rätt på de tre frågorna som är slutklämmen på en av mina favoritlåtar (Som för övrigt kommer bli tatuering en vacker dag). Hon är den som skulle säga de där orden jag behöver höra, utan att ljuga. Enkelt. Straight flush, bara sådär.
Det är så lätt att tappa fotfästet (alltid, men framförallt denna årstiden), men snart, snart, väldigt snart är det måndag! Innan dess är det helg och jag är helt övertygad om att det kommer bli en helt fantastisk sådan. Tusen skäl.
LovEE / josse
AND THE GAMES YOU'D PLAY, YOU WOULD ALWAYS WIN, ALWAYS WIN...
Det var länge sedan, men det är inget ovanligt. Det är en alldeles fantastisk dag. Lika delar ironi som blodigt allvar där. Sådär för tillfället blir meningen för övrigt helt överjordiskt klockren på mer än ett sätt, och även om jag hört att delad glädje är dubbel glädje, har jag roligt åt det så det räcker och blir över alldeles på egen hand. Skadeglädje är den enda sanna glädjen har jag också hört. Helt bedårande tragikomiskt och ännu en gång: lika delar ironi som allvar. För att återgå till ordningen då: Det är en alldeles fantastisk dag, även om den började lite för tidigt. Att vakna i samma veva som Hanna Hellquist påbörjar sitt mogonpass i P3 kan dock förvandla även de mest överjävliga dagar till, om inte fullstädigt så åtminstone relativt fantastiska. Bara allvar, noll ironi.
Så började alltså dagen. En stund var det fint. En stund var jag ledsen. Nästan okontrollerat, men så länge det bara är nästan är det godkänt och okej. Det blev bättre och bättre. När linje 1 stod med öppen dörr och jag bara hade behövt flytta fötterna sammanlagt och max tre gånger för att vara påväg hem tog det emot lite igen. Bara lite och bara nästan, och så länge det är nästan är det godkänt och okej. Vad ville jag egentligen komma fram till? Ingen aning. Kanske att det är "lättare sagt än gjort". Ja, det var det nog, för det stämmer i alla möjliga och omöjliga lägen. Ja, och så ville jag poängtera att det är en alldeles fantastisk dag med. (Som för övrig har hunnit bli nästa dag.) Igen: Lika delar ironi som blodigt allvar. Godnatt då.
LovEE/ josss
Så började alltså dagen. En stund var det fint. En stund var jag ledsen. Nästan okontrollerat, men så länge det bara är nästan är det godkänt och okej. Det blev bättre och bättre. När linje 1 stod med öppen dörr och jag bara hade behövt flytta fötterna sammanlagt och max tre gånger för att vara påväg hem tog det emot lite igen. Bara lite och bara nästan, och så länge det är nästan är det godkänt och okej. Vad ville jag egentligen komma fram till? Ingen aning. Kanske att det är "lättare sagt än gjort". Ja, det var det nog, för det stämmer i alla möjliga och omöjliga lägen. Ja, och så ville jag poängtera att det är en alldeles fantastisk dag med. (Som för övrig har hunnit bli nästa dag.) Igen: Lika delar ironi som blodigt allvar. Godnatt då.
LovEE/ josss
