Det var länge sedan, men det är inget ovanligt. Det är en alldeles fantastisk dag. Lika delar ironi som blodigt allvar där. Sådär för tillfället blir meningen för övrigt helt överjordiskt klockren på mer än ett sätt, och även om jag hört att delad glädje är dubbel glädje, har jag roligt åt det så det räcker och blir över alldeles på egen hand. Skadeglädje är den enda sanna glädjen har jag också hört. Helt bedårande tragikomiskt och ännu en gång: lika delar ironi som allvar. För att återgå till ordningen då: Det är en alldeles fantastisk dag, även om den började lite för tidigt. Att vakna i samma veva som Hanna Hellquist påbörjar sitt mogonpass i P3 kan dock förvandla även de mest överjävliga dagar till, om inte fullstädigt så åtminstone relativt fantastiska. Bara allvar, noll ironi.
Så började alltså dagen. En stund var det fint. En stund var jag ledsen. Nästan okontrollerat, men så länge det bara är nästan är det godkänt och okej. Det blev bättre och bättre. När linje 1 stod med öppen dörr och jag bara hade behövt flytta fötterna sammanlagt och max tre gånger för att vara påväg hem tog det emot lite igen. Bara lite och bara nästan, och så länge det är nästan är det godkänt och okej. Vad ville jag egentligen komma fram till? Ingen aning. Kanske att det är "lättare sagt än gjort". Ja, det var det nog, för det stämmer i alla möjliga och omöjliga lägen. Ja, och så ville jag poängtera att det är en alldeles fantastisk dag med. (Som för övrig har hunnit bli nästa dag.) Igen: Lika delar ironi som blodigt allvar. Godnatt då.

LovEE/ josss