LISTEN NOW, I AM AFRAID OF EVERYTHING. WHEN YOU TOLD ME I WAS SPECIAL, IT WAS THE HAPPIEST MOMENT FOR A LONG, LONG TIME...
Jag tänkte skriva att "idag är en sådan dag" men det skulle bara vara sant till hälften.
Det är måndag och jag har just installerat mig själv framför en dator på UB. Ambitionen när jag gick hit var att jag skulle plugga, men blir för varje sekund som går mer och mer tveksam till hur det kommer att bli med den saken.
Jag tänkte skriva att "det är tanken som räknas" men detta, annars alldels fenomenala uttryck, visar sig allt för ofta vara ohållbart i praktiken. Varför verkar alltid imorgon vara en bättre dag för allt? Finns det kurser i självdisciplin? Senaste månaden har bara försvunnit. Det har väl i och för sig sin naturliga förklaring, men lite läskigt är det allt ändå, hur fort tiden går.
Det är inte ens två månader kvar tills jag ska flytta. Jag har fått någonstans att bo och måste bestämma mig senast fredag. Nu lider jag av allvarlig beslutsångest, säger jag nej kanske jag går miste om mitt ända alternativ till att bo på gatan, men å andra sidan är jag ganska lat och fyra kilometer från skolan är ändå fyra kilometer. Det tål att tänkas på, några dagar till.
lovE// josse
THE SPOTLIGHT BURNED IN THE ROOM WHEN WE WERE TOGETHER AND WE PLAYED OUR PARTS, AND I WORE AN IMAGINARY TV SCREEN, SO U NEVER GOT TO TOUCH MY HEART...
Sitter för tillfället ute hos päronen och tänkte leta rätt på någon dålig serie på Tv4-play att somna till. Har varit lite småsjuk några veckor och det vill liksom aldrig gå över, men sova brukar hjälpa mot det mesta.
Började med feber, några timmars maginfluensa, förkylning och nu är jag inne på en riktig "känns som Emmaboda all over again hosta", så nu borde det väl snart inte finnas några sjukdomsalternativ kvar? Alltså borde jag vara frisk snart.
Sova hjälper mot hösten också. Det är liksom inte det allra minsta roligt att vakna på morgonen, nej egentligen inte att vara vaken alls, om man ska vara noga, för det är ju bara mörker hela tiden. Är trött ungefär dygnet runt och sover så mycket det bara går. Det blir sommar, tids nog.
Det är säkert ganska mycket skolans fel att motivationen för att stiga upp allt som oftast lyser med sin frånvaro också. Fan vad jag saknar att jobba! Idag gick det hur lätt som helst att vakna, fast jag var tvungen att gå upp redan vid fyra för att hinna till jobbet i tid. Första dagen på Kosta art-hotel, det var till och med coolare än på Tv-reklamen. Vid den här tiden förra året hade jag fem jobb, nu har jag iallafall två, snart är jag på banan igen:P
Övrigt: Om jag hade kunnat trolla, då hade jag gjort det nu. På flera håll dessutom.
Ja vad säger man? Livet är hårt och sedan dör man.
Godnatt då.
LovEE// joss
THESE DAYS WE GO TO WASTE LIKE WINE, THAT'S TURNED TO TURPENTINE, TILL IT'S 6 AM AND I'M ALL MESSED UP...
Måndagsmorgonen började, förvisso senare än vad som i folkmun brukar kallas för just morgon, men i allafall med att jag fått mejl från min lärare angående artikeln jag skickat dagen innan. Jag blev inte det minsta glad, utan mumlade några svordommar och ett "ska man behöva få dagen förstörd innan den ens börjat", för mig själv. Förvånad är det minsta man kan säga att jag blev när svaret var att det såg bra ut och att jag var godkänd i kursen.
Det betyder alltså att jag kan få mina CSN-pengar nu. Åtminstone enligt senaste pappret de skickade till mig. Eftersom jag vet att majoriteten av de som jobbar på CSN är hjärtlösa sadister som bearbetar sin traumatiska uppväxt genom att göra livet surt för andra, skjuter jag upp samtalet dit några dagar till. Om det nu skulle vara så att jag får någon av de värsta glädjedödarna på tråden, vill jag inte fölora hoppet om en ljusare framtid redan nu.
Livet har en tendens att jävlas med en i tid och otid, så några dagar på rosa moln kan man gott unna sig.
Nej, nu tror jag att jag ska gå hem och hitta något att äta. Klockan sex är det dags för promenad med Amilan.
See you on the waves.
LovEE// joss
BUT YOU CAN SAY BABY, BABY CAN I HOLD YOU TONIGHT? MAYBE IF I'D TOLD YOU THE RIGHT WORDS AT THE RIGHT TIME...
Jag har egentligen varit vaken ganska länge, men iallafall.
I fredags blev det fest hos grannarna (ovanligt), men när de skulle gå ut gick jag hem för att sova lite. Jag fick för mig att jag skulle plugga och fick plugghjälp på facebook. Hur gulligt som helst och dagen efter lyckades jag få iväg min jävla uppgift. Väntade till dagen efter, för jag såg ju själv hur jag stavade. Rödvins-dyslexsi typ. När jag äntligen skulle göra allvar av mina sovplaner ringde Rigo och Boven på dörren. Jag funderade på att inte höra, men innan jag visste ordet av hade jag öppnat och följt med på efterfest.
Klockan sju gick jag hem och sov, klockan tio gick jag upp och käkade frukost. Segade mest hela dagen, men vid nio-tiden ringde Boven på med färdigblandad grogg i kaffemugg till mig. De andra kom också över och efter en stund hämtade Rigo gitarr, trummor och flöjt och så körde vi balkongfest och sjöng och spelade för hela campus :P
Jag telefonterroriserade min sambo med jämna mellanrum också. "Saaamboo din kompis är här och letar efter dej" Saamboo får jag ta din apelsinjuice?" "Saaamboo det är EFTERFEEEST!" Haha.
Vi hade inte alls råd att gå ut, men gjorde det iallafall. Det visade sig vara danstävling på stället, 500 spänn till den som dansade bäst. Jag och Bohem fick 250 var, shit vad grymma vi var! (Var domarna fulla kanske?) Inte ofta man kommer hem efter utgång och är rikare än man var när man gick dit:P Efterfest blev det och vid sex gick jag hem.
Idag är jag pigg! Nej, jag är för en gångs skull inte ironisk, det är verkligen så. Klarar knappt av att sitta still. Städa? Plugga? Springa tre varv runt sjön? ADHD?
lovEE// joss
NO ONE'S LAUGHING AT GOD WHEN THEY'VE LOST ALL THEY GOT AND THEY DON'T KNOW WHAT FOR....
Jag åkte in till stan med en för tidig buss igår men hade turen att springa på Marcus och Tomas på stan. Vi gick till stationen och hängde där i fyrtiofem minuter tills Sandras tåg kom och sedan skjutsade de hem oss. Dagens hjältar alltså!
Vi pluggade och fixade mat och sen gick vi över till dörren mittemot.
Det blev lite festande, eller ganska mycket. Jag och Tomas gick över till mig för att poppa popcorn och det gick väl sådär. Våran micro värmer helt snett och trots att jag öppnade den var femte sekund och snurrade på påsen började det lukta bränt ut i hela trapphuset. Alldeles nyss följde jag Sandra till parkeringen när hon skulle åka hem och kunde konstatera att det fortfarande luktar popcorn. Jag gillar inte ens popcorn.
Jaja. Idag har vi pluggat och tittat på världens längsta film. Nu funderar jag lite på att hoppa in i duschen, göra mig av med gårdagens smink, mejla min jävla uppgift till skolan och sen gå över till grannarna. Undrar om Marcus kommer ihåg att han bet mig igår? Om inte så ska jag nog påminna honom. Det är alltid trevligt när folk har dåligt samvete och man får ju inte vara dum?
Jag saknar redan min Sandra, men hoppas att få besök (och ett lite längre sådant) ganska snart igen. På tal om att sakna får det nog bli en resa söder ut snart också, för Emma har jag inte sett på evigheter.
Hon ringde för några dagar sen, visste inte vad hon skulle säga, men vi pratade om lite allt möjligt. Plötsligt säger hon "Joo, jag har hört lite saker om dej som jag måste fråga om". "Shit" tänkte jag, höll andan, såg mitt liv passera revy och placerade mobilen ungefär en meter från örat för att inte få tinnitus.
"Du kan berätta saker för mig, jag skulle väl aldrig skrika på dej" sa Emma då, och jag måste flytta tillbaka mobilen till örat för att vara säker på att jag hört rätt. Människor upphör aldrig att förvåna. Jag lovade att komma ihåg det i fortsättningen och sedan kom konduktören som skulle kolla hennes mobilbiljett, så vi fick lägga på.
Egentligen bryr jag mig inte det minsta om vad folk tycker, men utskällningar kan man ju helt klart klara sig utan.
Eller jo, det är klart att man bryr sig om vad folk tycker, det gör väl alla normala människor?
Eftersom alla är olika kan man omöjligtvis göra alla nöjda och så länge man bara ser till att göra saker man är beredd att stå för, så ska man inte bry sig. Därför behöver jag inte bry mig.
Nej, duscha var det visst?
LovEe/ josse
AND TAKE IT, TAKE ANOTHER LITTLE PIECE OF MY HEART NOW BABE...
Pluggar, motarbetad av allt. Datorjävlen är så seg så jag får nervsammanbrott vilken sekund som helst, pollenchock och stjärnfall, Vad är det för dag idag? Jag vet inte, men det är mörkt ute iallafall.
Dygnet runt, sockerchock och fritt fall. Gå hem? Sova? Sluta sitta på cpfacebook? Jag vet inte, men färgen är fel iallafall.
Mmm. Vad säger man? Jag antar att jag fortsätter precis som vanligt, inte för att allting är som vanligt utan mer för att en blogg bara är en blogg. Jag kan vara alldeles förbannat personlig, men det är fortfarande bara små och valda delar av det stora hela som hamnar här, som vem fan som helst kan läsa. Tolka och misstolka precis hur de vill också för den delen.
Gränser finns det och inget känslokaos-bloggande i världen förändrar ett skit, därför låter jag helt enkelt bli. Jag tror inte riktigt på att tiden läker alla sår, men det finns heller inget bättre att tro på. Med tiden kommer regnet ,som får de sista spåren av absorberingspulver i vägkanten att försvinna helt och med tiden hittar människor ett sätt fortsätta. På något sätt iallafall.
Strax ska jag sätta mig på bussen mot stan för att möta Sandra på stationen. Vi ska plugga lite, prata lite och så kommer nog världens bästa grannar över lite senare. :)
Det var det.
lovEE/josse
THEY CAN PLAY ALONG HONEY BUT THEY DON'T KNOW WHAT THEY'RE DOING...
Jag lyckades inte speciellt bra med det igår nämligen. Sov en lite stund, vaknade, gick runt lite, lyssnade på musik, sov en stund, vaknade, höll på sådär fram tills åtta på morgonen. Då lyckades jag somna och när jag vaknade nästa gång var klockan nästan tre.
Det hade börjat bli mörkt ute igen men efter "frukost" var jag ute och red nån timme. Sedan har jag mest suttit framför datorn och glott. Väntat på att det ska hända något, fast jag vet att det aldrig gör det.
Ätit middag, tvättat och ramlat ner för trappan. Jävligt skickligt.
Imorgon är det alltså dags att återvända till Växjö. Hur länge jag blir kvar där har jag ingen aning om, men ni får gärna komma och hälsa på!
Love// josse
I DON'T CARE HOW YOU GET HERE, JUST GET HERE IF YOU CAN...
Om inte livet hade hängt i så sköra trådar skulle jag ha visat den snart. Den är lila, fast jag egentligen inte tycker om lila.
Love // Josse
WE'RE THE TREES STILL GREEN IN NOVEMBER AND I KNOW I CAN'T REMEMBER SUMMER BEING SO GONE AND I WILL PLAY ALONG...
Jag gick hem från Kristjan vid tvåtiden i natt och somnade kanske vid tre. Halv nio var jag tillbaka igen, eller ja, kanske tio minuter sen eftersom jag var lite trött och gick vilse.
Det var tänkt att grupparbetet skulle vara inskickat vid tolv, men klockan hann bli åtta innan jag var på väg hem.
Trött som fan började jag gå mot Willys för att handla lite, eftersom jag inte ätit mer än frukost. Det var motvind och det snöade, på Willys valde jag självklart kön som tog längst tid och när jag kom ut igen hade vinden vänt sig emot mig igen och som om det inte var illa nog redan började det hagla.
Eftersom jag var tvungen att kisa för att inte få hagel i ögonen såg jag inte att nån hade spytt på trottoaren, så där gjorde jag "en Bambi på hal is", eller ja en halv då, för jag lyckades hitta balansen innan det var försent.
Nu är jag hemma, och med tanke på omständigheterna kan man tycka att jag borde vara på jävligt dåligt humör, men det är jag alltså inte.
Är väl en liten aning lättad över att åtminsone hälften är gjort. Bara redovisningen är kvar och visst, jag kanske kommer att vara näst intill döende av nervositet och mumla och gråta, men det har jag gjort på varje redovisning sedan jag började, så alla är vana. Ingen big deal med andra ord.
Det löser sig på något sätt. Jag försöker övertyga mig själv om det (fast jag inners inne är pessimist) och har de senaste dagarna varit hyperoptimistisk, ja så till den grad att någon till och med sa till mig att jag var alldeles för hoppfull. Anledningen till mitt beteende var egentligen att, dom säger att hoppet är det sista som lämnar människan, och som det såg ut just då var det det enda vapnet som fanns kvar att ta till.
Hur som helst, ett grupparbete är alltid ett grupparbete och det kan man ju tycka vad man vill om, men jag måste endå säga att min grupp varit helt underbar. Tid tog det förvisso, men efter ett tag kom jag fram till att jag faktiskt vågade prata och oavsett vad jag sa skulle ingen idiotförklara mig. Kanske är det därför jag sitter här just nu och är på alldeles fantastiskt bra humör? För att det som annars brukar kännas överjävligt för en gångs skull inte har gjort det.
Låt oss avsluta det hela med mina words of wisdom.
Om man ens vill ha en chans att lyckas behålla fötterna på jorden gör man klokast i att spendera så mycket tid som möjligt uppe i det blå.
Godnatt, godnatt.
love/ joSS
I WANNA STAND UP, I WANNA LET GO, YOU KNOW, YOU KNOW, -NO YOU DON'T, YOU DON¨T...
Var ganska pigg när jag vaknade och jag har hittat en ny pepplåt som uppföljare till "Ba ba ba", nu är det "Highway man" , som jag plågar min omgivning med så fort jag får chansen och det första jag gjorde när jag tagit mig upp ur sängen var att spela den tio gånger i rad.
Efter den starten och frukost var jag mer speedad än duracell-kaninen, Caroline borstade ut mitt hår, jag fick på mig en skvätt smink, drack kaffe och åkte tåg med Virro in till Kalmar.
Bella hämtade mig på stationen och så har vi pluggat och pluggat. När våra hjärnor slutade fungera tog vi paus och gick promenad. Vi fastnade på en lekplats och gjorde ett nytt försök att komma framåt med vårt arbete. Vi var två porslinsdockor på varsin gunga under månen, man fick massor av ny energi av all luft och gungade man tillräckligt högt kunde man nästan nudda vid himlen med fötterna.
Nu ligger jag på soffan hemma hos Sandra och Ingemar. Väldigt snart ska jag försöka somna för om sju timmar och 43 minuter ska jag sitta på tåget och det har varit lite snålt med sömn på sista tiden.
lovEE// joss
