WELL LIFE IS A DREAM 'CAUSE WE'RE ALL WALKING IN OUR SLEEP. YOU COULD SEE US STAND IN LINES LIKE WE'RE DEAD UPON OUR FEET...

Igår var jag och Yohana på shoppingrunda i Växjö.
Mellandagsrea är bra grejjer, men jag hade glömt en viktig detalj, nämligen att alla andra också tycker det.
Man blev trött bara av att titta på alla galna människor, så vi gav upp ganska fort.

Det är lite drygt att vara fattig, för det är alltid så mycket saker man tycker att man "behöver". Det är nästan så att jag funderar på att välja den enkla vägen och bli lyxprostituerad.
En vis man sade förvisso en gång att man inte kan köpa sig lycklig, men så vitt jag vet har man väl inga garantier för att någonsin bli det på det naturliga sättet heller?

Klockan är kvart i två, jag överdriver inte när jag säger att jag har druckit femton koppar kaffe och jag börjar komma igång med pluggandet på allvar. Det är som det brukar, med andra ord.

lOvEE / joss

THERE'S NOTHING MORE CONFUSING THAN THE LOSS YOU'VE CAUSED YOURSELF...

Om jag någon gång viker ut mig i Slitz, då ska jag ha snowjoggers på mig.

Det var bara en micromillimeter bort.
Alltså, jag måste fråga om en sak som håller på att driva mig till vansinne, eeh, jo, nej förresten, Jag tror jag mår bäst av att inte veta svaret.

Glappet i hjärnan läkte i sista sekunden, och det var ju bara indirekt, men iallafall.
Jag har en ganska schizofren inställning till hela grejjen. (Och till alla liknande situationer) Å ena sidan är jag en sådan som vill slänga upp korten på bordet och reda ut hur det ligger till (Och hur det inte ligger till) samtidigt som jag inte vill chansa, eftersom det kan betyda att man förlorar. Svart på vitt och allt det där.
Ibland är det kanske bättre att irra omkring någonstans i mitten på gråskalan.

Jag blir så förbannat trött på mig själv ibland.
Men.
Nu har jag ägnat dagen åt att tänka igenom saken och har kommit fram till att mitt beteende inte är så uppåt väggarna och befängt som jag först tyckte. Nej, tvärtom.

På tal om beteende så är det här med att skriva konstiga och kryptiska blogginlägg ganska puckat.
Patetiskt också, om jag ska vara ärlig.
Men.

Det är en slags säkerhetsåtgärd.
Hur ska jag förklara? Jo, för i vanliga fall nöjer jag mig liksom med det.

lovEE/ joss


IF I'M NOT BACK AGAIN THIS TIME TOMORROW, CARRY ON, CARRY ON AS IF NOTHING REALLY MATTERS...

Idag har det bara varit mys hemma hos föräldrarna. Jag har inte uträttat en enda vettig sak på hela dagen.
Imorgon ska jag i alla fall se till att ta mitt sociala ansvar och om det faller sig så att jag vaknar på rätt sida kanske jag försöker plugga lite också.

Jag hade min alldeles egna sommarplåga som jag frekvent hjärntvättat alla jag träffat med. Härom veckan var jag och handlade på Coop med min pappa och plötsligt märker jag att han går runt och sjunger.

Jag smyger lite närmre för att lyssna vad det är och ja, visst är det så att pappsen knallar runt och sjunger " Ba ba ba" med Miss Li.  Oj, vad roligt det var.
Så roligt har jag inte haft sedan de draggade efter svärmor i fel sjö. Typ.
Annars inget nytt under solen.
Eller någon annanstans heller för den delen.

loVee/ joss



ALL MY LIFE IS CHANGING EVERYDAY, IN EVERY POSSIBLE WAY. AND ALL MY DREAMS, IT'S NEVER QUITE AS IT SEEMS, BECAUSE YOU'RE A DREAM TO ME..



Igår var det juldagen med utgång i Åseda, helt enligt traditionen.
Jag hade hela dagen på mig, men lyckades ändå inte bli klar i tid.
Linn och Linus kom för att hämta mig och jag gjorde min sedvanliga stress-entré i bilen, alltså skakis, med andan i halsen och ett osammanhängande tal. Om jag inte ska dö i förtid måste jag nog lära mig att lugna ner mig några gram. Jag var tvungen att ringa till mamma eftersom jag inte kom ihåg om jag ens hunnit säga hejdå. Det hade jag tydligen, men mamman var lite orolig, för hon tyckte att det såg ut som om jag sprungit iväg utan skor på fötterna.

Skor på fötterna hade jag, men glömde naturligtvis att ta med några andra skor. Idag har jag alltså fått halka omkring i snöslasket, barfota i ett par dojjs med klackar. Med tanke på att det var ganska kallt ute och att jag inte kan gå ens i vanliga fall så var det, tjaa, mindre lyckat.

Åseda rockade, som vanligt, men jag tyckte lite synd om Ida-kusinen som var tvungen att köra eftersom hon skulle jobba dagen efter. Var tillbaka i Kalmar strax efter fyra och då blev det eftertfest. En ganska stillsam sådan, bestående av mig och Kim, "Kärlek är för dom" ur högtalarna, rödvin och lite prat om allt möjligt. Det var precis lagom att sitta och hänga några timmar och varva ner efter nattens förehavanden.

I morse (klockan halv tre på eftermiddagen) kom Ingemar och hämtade mig och sedan blev det McD med honom, Sandra och Yohana. Efter det var jag hos Yohana någon timme innan det blev buss hem. Vi drack kaffe och hon passade på att låna min mobil för att ringa Palace och kolla när hon kunde hämta sin jacka och väska.
Förra veckan var vi och hämtade hennes mobil på Harrys. Jag säger då det.

LovE/ josse

 


SINATRA WAS SWINGING, ALL THE DRUNKS THEY WERE SINGING, WE KISSED ON A CORNER, THEN DANCED THROUGH THE NIGHT. THE BOYS OF THE NYPD CHOIR WERE SINGING " GALWAY BAY", AND THE BELLS WERE RINGING OUT FOR CHRISTMAS DAY...

Jaha. Ja.

Dagen började klockan halv nio med Flexbussresa in till stan och för en gångs skull stod jag redan ute och väntade, annars brukar de nästan alltid få ringa och berätta att det är dags att komma ut.

På plats i stan hade jag dejt med Caroline, som bjöd på massa frukost och där hängde jag kvar tills framåt tolv någonting. Efter det sprang jag runt och försökte fixa de sista julklapparna och sedan var det dags för dejt nummer två, med Samantha och Cizzi. 

Bra dag, men det blev förstås jävligt stressigt på slutet, helt i onödan dessutom. Jag vet inte varför jag inte tänkte på det då, för jag vet inte hur många gånger jag gjort sådär. Sett tåget komma, fått panik och sprungit så fort så jag nästan fått en hjärtinfarkt, för att sedan få sitta och tjura i en sådär tio minuter för att invänta försenat mötande tåg.

Nu är jag lite smygtrött, men antar att det är helt okej. Klockan är ju trots allt snart halv tre. När jag kom hem hade jag, trots genomblöta strumpor, någon mystisk släng av överskottsenergi och tur var väl det, eftersom jag skulle hjälp till med både det ena och andra.
Nu ska väl allt vara klart i allafall.

Fötterna på jorden. Fötterna på jorden. Inte enkelt, men helt klart nödvändigt.
Det är julafton nu, fast jag tycker inte att det räknas förren man har sovit och vaknat.
Därför ska jag ta mig själv i kragen och gå och lägga mig nu.

lovE/ josss



I WANT YOUR LOVING AND I WANT YOUR REVENGE, YOU AND ME CAN WRITE A BAD ROMANCE...

Jag satte mig framför datorn för att plugga, men avsaknaden av självdisciplin gjorde att det gick åt helvete nästan direkt. Jag tror till och med att det hängde på mer än bara disciplinen denna gången.

Jag har gått balansgång på bristningsgränsen hela dagen och när jag fick syn på texen i mitt dokument började jag gråta. Jag vände bort huvudet, samlade mig, vände tillbaka huvudet, bröt ihop igen, vände bort huvudet, ja sådär höll det på. Det kan aldrig vara ett bra tecken. Jag undrar just vad det är jag lider av.

Jag gick ner och snyftade hos min mamma någon halvtimme eller så, sedan hällde jag i mig fyra muggar kaffe inom loppet av tio minuter. Nu håller jag på att spy och det gillar vi. De fysiska problemen överskuggar de psykiska. typ. 

Attans praktiskt alltså.

Nu ska jag göra ett nytt försök, sedan sova. Klockan nio kommer mina polare på Flexbuss och kör mig till jobbet.

LovEe/ joss


AND NO, I WON'T ADMIT IT, NOT EVEN TO MY FRIENDS. THEY THINK I'M DOING WELL AND I EVEN LIE TO MYSELF...

Jaha, då var man på plats framför datorn igen.

Pappa brukade alltid göra pepparkakshus förut och för nån vecka sedan råkade jag kommentera att dethär med jul utan pepparkakshus, det fungerar inte riktigt. Detta uttalande resulterade i att mamma för några dagar sedan kom hem med en byggsats och sa "Här har du ditt jävla pepparkashus, varsågod och bygg".

Först tyckte jag det var roligt och hade stora planer för mitt bygge, men nu känns det mest som ett nödvändigt ont. Eftersom jag sa som jag gjorde, får jag stå mitt kast men mitt tålamod räcker inte riktigt till och kristyr var inte alls så lättjobbat som jag hade föreställt mig. Jaja.

"Att göra listorna" för de tre kommande dagarna är klara och idag har jag faktiskt utfört alla punkterna på listan. Ja, förutom dethär med pepparkakshuset då.
Imorgon ska jag in till stan och kommer att befinna mig på mitt jobb mellan elva och fyra ungefär, så om någon är sugen på en dejt vet ni vart ni hittar mig.

love/ joss






'SCUZE ME, TOO BUSY, YOU'RE WRITING YOUR TRAGEDY, THESE MISHAPS, YOUR BUBBLE WRAP, WHEN YOU'VE NO IDEA WHAT YOU'RE LIKE...

Igår var det femton minusgrader, när jag kom hem från jobbet hade vattnet slutat fungera, telefonen var trasig och internet fungerade bara några minuter i taget när det hade lust med det.
Jag uttrycker mig milt när jag säger att jag blev vansinnig.

Efter en stund vände det, som tur var. Pappa lagade vattnet och ringde dessutom (Ja, från våningen under) och sa att det fanns brieost i kylskåpet. Det är då inte särskilt svårt att göra mig på bra humör.

I morse skulle jag upp vid fyra, men av någon fortfarande okänd anledning ställde jag klockan en timme för tidigt. Klockan 02.50 satte alarmet igång och efter det somnade jag inte om. Det är sådant som händer.

Någonting annat som händer mig hela tiden är mig själv. Jag syftar då alltså på min totala oförmåga att säga "Nej".
Igår på jobbet frågade de om jag kunde jobba på nyårs-dagen.
Nej, det kan jag nog faktiskt inte.
Lite senare.
Alltså, jag kan kolla upp det.

Idag.
Jag ska fundera på saken.
En kvart senare.
Alltså, helst inte men hittar ni ingen annan så..
I slutet av dagen.
Vilken tid vill ni att jag kommer? Okej. Ses dådå.

Så var det med den saken.

Nu funderar jag på att gå och lägga mig och med tanke på att det är 20 minus ute är jag inte säker på att jag tänker stiga upp mer i år.

lovEE/ josse


WOULD YOU FREAK OUT IF I SAID I LIKE YOU? DO YOU WALK THE LINE? IS YOUR IQ HIGHER THAN YOUR NEIGHBOUR´S AND IS IT VERY MUCH HIGHER THAN MINE?

Gårdagen försvann. Det händer hela tiden och speciellt på vintern.
Egentligen var det kanske bara mitten av dagen som gick förlorad, för på morgonen var jag uppe hyfsat tidigt, körde morfar till vårdcentralen och banken och sedan hämtade jag mamma på jobbet.

Klockan kan inte varit mycket mer än tre när jag var tillbaka i skogen och satte mig framför datorn för att plugga.
Sedan gick det som det gjorde, i vanlig ordning. Gång på gång dök det upp saker som fick mig att skjuta upp pluggandet ytterligare lite. När jag äntligen lyckats bygga upp tillräckligt med motivation för att börja skriva hade klockan hunnit bli elva. Jag vet inte vad klockan var när jag blev påmind om att jag borde sova, men gissningsvis ganska mycket.

Okristligt tidigt på morgonen ringde alarmet på mobilen och efter att ha sminkat mig och ätit frukost blev jag hämtad av Flexbuss. Mina medresenärer var trevliga och pratade om sånt som gamla människor brukar prata om, typ vädret, parkinson, torghandel och försämrat minne. Ja.

Jobbade till fyra och åkte sedan hem med pappa.
När jag nu tittar på klockan ser jag att den är nio. Vad har jag gjort sen jag kom hem?
Jag har ätit middag, men knappast i fyra och en halv timme.
Intressant fenomen det där. Mycket intressant.

love// JOsse


THERE'S A BRIGHTER LIGHT, ABOVE US, BENEATH US, AROUND US, YOU DON'T HAVE TO WORRY...

Idag är jag inte lika trött.
Fick förvisso stiga upp strax innan fyra för att åka och jobba, men när man är mentalt förberedd är det inte så farligt.

Jag är hemma och telefonen ringer titt som tätt. Jag svarar och när personen presenterar sig, kan jag koppla att det är någon sorts släkting, men det är också allt.
"Hej hur är det?" säger personoen i telefonen sedan, och i vanliga fall är det bara en artighetsfras där man ska svara "Jo, tack det är bra, hur är det själv?", men nu är det annorlunda.

Nu har personen i fråga ringt just av den anledningen att den vet att saker och ting inte är särskilt bra. Att köra på den invanda artighetsfras-prylen fungerar inte, för då verkar man onormal och känslokall.
Alltså sitter man där och ska försöka prata om hur man mår, fast man inte ens vet hur människan i andra änden ser ut. Det är ju egentligen helt absurt, när man tänker på det.

Jag tycker att det är väldigt fint av dem att bry sig. Absolut, det menar jag verkligen.
Men.
Men.
Men.

Men, nej jag vet inte.
Jag har bara aldrig varit i den här situationen förut och har därför absolut ingen aning om hur jag ska förhålla mig till den.

För att neutralisera det hela tänkte jag fylla på med en tanke av mera ytlig karaktär.
Jag måste verkligen uppsöka ett solarium, så snart som möjligt. Detta kunde jag konstatera när jag tittade mig i spegeln förut. Det var lite av ett under att jag ens fick syn på mig själv, jag är för fan nästan genomskinlig.

Det är så det blir när det är vinter. Idag snöar det till och med!
Jag fattar inte grejjen, var världen verkligen inte tillräckligt jävlig redan innan?

Love /joss




MMM, JUMP IN, OH WELL, WATCHA WAITING FOR? IT'S ALRIGHT 'CAUSE THERE'S BEAUTY IN THE BREAKDOWN..

Jag är på dåligt humör.
Det är kallt i huset, jag är så rastlös så jag håller på att bli tokig och samtidigt är jag för trött för att orka göra någonting.

Igår kunde jag först inte somna och sedan var jag i stan och hämtade lillasyster som hade varit ute i Kalmar. Jag somnade ungefär vid halv fyra och vid sju ringde mobilen. Det hade kört ihop sig i Kosta så de undrade om jag kunde komma och jobba. Jag är som jag är, när det handlar om att säga "nej". Det är helt enkelt mot mina principer att göra något sådant. Eftersom jag skulle komma så fort jag kunde var tvungen att stressa också.

Dagar som börjar med stress har en viss tendens att gå åt helvete. Så är det bara.
Hur som helst så sitter jag här med mitt dåliga humör, blänger på datorns skärmsläckare och lyssnar på Britney Spears. Jag kan då inte för mitt liv begripa varför jag inte bara går och lägger mig.

Faktum är att, om det var möjligt skulle jag gärna sova bort resten av det här året.
Varför inte liksom?
Precis.

lovE/ joss



FLOATERS IN MY EYES, WAKE UP IN AN HOTEL ROOM, CIGARETTES AND LIES, I AM A CHILD, IT'S TO SOON....

Igår tog det lång tid att släpa sig upp ur sägen. När jag äntligen gjort det gick jag till skolan och lyckades uträtta ett och annat nödvändigt. Jag försökte även uträtta något nödvändigt i "projekt Finlandsresa", eftersom två är för små för att åka, så jag ringde Siljaline för att tjata, men det gick väl sådär.

Människan i andra änden var helt klart allmänt förvirrad. Jag tyckte dessutom att hon var alldeles förbannat trögfattad, när jag säkert tio gånger försökte förklara att de som var för små var födda 88 och alltså skulle bli 21 nästa år. Vi pratade och missförstod varandra fram och tillbaka i säkert en kvart. Först efteråt, när jag massmejlat mina partners in crime om hur läget var och klagat över vilken otroligt korkad människa jag precis pratat med, är det någon som skriver " Ja, men man är 21 om man är född -88".

Jag ska aldrig mer klaga på någon, när jag inte är ett dugg smartare själv. Det var nog min soulmate jag pratade med där. Tror jag ska ringa henne igen och fråga om vi ska gifta oss. Världshistoriens mest förvirrade par. Sött!

Senare blev det Winnerbäck-konsert och det var helt suveränt såklart, även om vi inte riktigt gillar den nya skivan.

Mina fötter sover, det är minusgrader och jag tror att det var allt.

Love/ josse


THAT WAS A TIME I USED TO PRAY, I HAVE ALWAYS KEPT MY FAITH IN LOVE, IT'S THE GREATEST THING FROM THE MAN ABOVE...

Ibland tror jag att mina vänner känner mig bättre än vad jag känner mig själv och ofta vet de mer om mig än vad jag tror. Med detta i åtanke hade jag planerat att skriva något reflekterande och kryptiskt om lik som dansar med varandra i garderoben och om hur mycket jag älskar mina vänner. Jag provade en massa kombinationer av ord och meningar, men det blev inte som jag hade tänkt mig, så jag gav upp.

Jag tror i alla fall att slutsatsen hade blivit att jag är glad för att det är som det är, även om det skrämmer mig lite grann.

love/ Josse

EMOTIONAL LANDSCAPES, THEY PUZZLE ME, THE RIDDLE GETS SOLVED, AND YOU PUSH ME UP TO THIS...

Igår var en bra dag, för solen tittade fram för första gången sen, ja, jag vet inte när.
Det blev solskens-promenad med Marcus och Varja.
Jag tänkte orka skriva ett seriöst inlägg, men tror jag nöjer mig med lite bilder från igår. Med tanke på att jag ska upp vid fyra imorgon är det lika bra att gå och lägga sig.

lovE//





 


ALL THE THINGS I FEEL I NEED TO SAY, I CAN'T EXPLAIN IN ANY OTHER WAY...

Då var klockan nio. Vi har det ganska bra här, minusgraderna och höstmörkret till trots.


"En annan sak som appellerar till mig är grafiska framställningar av hur schampoo och tandkräm fungerar. Det är så underbart pedagogiskt. Man kan se hur de effektiva ämnena tränger in i håret eller tänderna och rensar och ordnar upp. Och efteråt blir det bättre än vad det var innan. Det är poängen. Att saker ska bli bättre.
Men jag blir aggressiv av animerade småsaker och animerad mat. Kex som hoppar ut ur sin ask och dansar på köksbänken medan de ropar till örtosten i kylskåpet, och när örtosten kommer hoppar kexen ner i osten och breder sig själva. Det är påfrestande att se på det. Reklamfolk animerar allt möjligt nu för tiden. Nån borde skjuta dom i foten. Det måste sättas gränser för idiotin."



GOD BLESSED THE BROKEN ROAD THAT LED ME STRAIGHT TO YOU..

Det blev sent igår, för att frosta av frysen visade sig vara ett alldeles förbannat långdraget projekt. Kanske hade jag kunnat räkna ut att det skulle bli så redan från början, för Gud vet när det gjordes senast. Frågan är om han ens var född då? Det isberg som en gång sänkte Titanic hamnar i skuggan av innehållet i min frys.

Det blev sent igår, men det gjorde egentligen inte så mycket, för jag drunknade i boken som jag lånat av Boven. Jag hade kunnat skrivit den själv, fast det hade kanske vilken människa som helst kunnat, men det kan ju kvitta.

Jag minns att jag skrev en novell på det nationella provet i svenska som var uppbyggd precis på det sättet.
Jag minns också att lärarna gav mig IG. Det var poetiskt och det skulle vara så, men det var de alldeles för dumma i huvudet för att förstå. Alternativt så ansåg de att jag var för liten och alldeles för korkad för att tänka så, alltså antog de att jag skrev så för att jag var för obildad eller dum i huvudet, men det kan ju kvitta.
Nu.

Om jag är naiv?
Ja, utåt sett tror jag nog att det verkar så, och alldeles säkert är jag det i själ och hjärta, men aldrig någonsin i huvudet och det är det som utgör den väsentliga skillnaden.
Skillnaden för vad kan man undra, men det kan ju kvitta.
Nu.

lovEE/ joss

RSS 2.0