Veckans guldkorn i vardagen: "Hade inte du rött hår innan förresten?"

Ursprungligen är det ett citat ur filmernas film, dvs "Smala Sussie", men det visste väl alla redan. Det tillhör allmänbildningen att ha koll på sådana saker. För ett tag sedan var jag och jobbade på ett ställe där jag bara varit en gång innan och det var ganska länge sedan. Kollegan konstaterade att hon kände igen mig, jag kände igen henne, vi ställde de "vanliga frågorna" till varandra för att försöka få pusselbitarna på plats, hon kopplade: Vänta nu, det var du som pluggade till bibliotekarie?" Jaa, det stämmer. Sedan kom det; Just det, men, hade inte du rött hår innan förresten?". Om jag fick bita av mig tungan för att inte dö på fläcken av en skrattattack, som jag inte hade kunnat förklara, och även om jag förklarat hade hon inte förstått det roliga utan bara tyckte att jag verkade helt hopplöst bakom flötet? Ja, det fick jag göra.

 

 

Veckans ”overkill”: Henrik Fexeus

Pojkvännen missar bussen och får åka taxi hem, bara för att den krävande flickvännen ska få en subwaymacka. Hon satt på inget vis i sjön och höll på att avlida av hunger. Nej, hon tyckte bara att det kunde vara lite gott sådär. Henrik Fexeus har skrivit en bok. Den heter ”När du gör som jag vill”. Varför gjorde han det när instruktionerna för hur man får någon att falla handlöst och känna att ”Ja, jag gör vad du vill”, ryms på en Post-it-lapp? Lite onödigt kanske.

 

 

Veckans hatlåt: What is love- Haddaway

Det är då helt jävla sanslöst. Man kan inte gå på en enda fest med folk från min generation utan att någon sätter på den låten och tycker att den är superparty. Vad som är ännu mer sanslöst och obegripligt är reaktionen som sedan undantagslöst, alltid följer. Alla andra på festen blir glada, börjar röra sig i något som i alla fall ska föreställa takt till musiken, samt sjunger med. Har man riktig otur, vilket man oftast har, spelar de nån söndermixad version av den ute också. Som grädde på moset liksom. Man kunde ju börja gråta för mindre alltså. Finns det någon sämre partylåt? Jag lyssnar till och med hellre på dansband, eller typ inget alls.

 

 

Veckans ”Underbart är kort”:

HårväxtJag läste någonstans att håret växer fortare när man är kär. ”Fan vad nice” var min första spontana reaktion. En sekund senare tänker jag ett steg länge. Vilket hår? Tänk om de inte syftar på håret på huvudet utan typ det på benen. Jag hatar att raka benen.

 

 

Veckans favoritlåt: Is anybody out there- Nelly Furtado

lovEE/ josse

Veckans nyhet: http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article14526693.ab

Veckans I-landsproblem: Ljus och mörker
Igår satt jag och filosoferade över livet och lyssnade på musik. Musik hjälper mig att tänka och att andas (Det fungerar nästan lika bra som nässpray) Jag målar alltid till musik, döper alltid mina tavlor efter låtar och så vidare. Just som jag satt där, djupt försjunken i ännu djupare tankar valde spotify en låt som skulle vara det perfekta soundtracket till en tavla. Jag har hela scenariot klart för mig. Nu till I-landsproblemet; Min inspiration infinner sig allt som oftast på kvällar och nätter. Vid den tidpunkten är det mörkt ute och vi har ingen bra belysning någonstans här hemma, så det blir alltid till att lägga inspirationen på hyllan och försöka sparka sig trött istället. När morgonen och ljuset väl kommer vill jag inte alls måla längre. Det suger.

Veckans underbara: Mitt jobb
Har fått ett lite längre vikariat och jag älskar det.

Veckans food-craving: Min mammas kanelbullar
Det förföljer mig var jag än går. Folk lägger upp bilder på kanelbullar på facebook, när man frågar kollegorna vad de ska slå ihjäl tiden med resten av dagen svarar de: Jag tänkte baka bullar ikväll, när något dagisbarn sträcker fram en trolldegsbit som de vill att man ska "smaka på" och man frågar vad det är svarar de "Det är en kanelbulle". Jag blir galen. Fy fan vad gott det hade varit.

Veckans orosmoment: Mitt dåliga minne
De flesta vet att jag inte är någon stjärna vad det gäller att hitta. Mitt lokalsinne är i det närmaste obefintligt. Det är ett handikapp, men jag har aldrig sett det som något allvarligt problem då det i värsta fall alltid går att leta upp närmsta skylt med gatunamn, ett husnummer, sedan ringa efter en taxi och be dem köra en hem. Det var så jag tänkte men så hände något som gjorde att jag blev orolig på riktigt. Någon frågade mig vart jag bodde och när jag skulle svara kunde jag inte. Efter en sådär fem minuters betänketid kom jag på vad ghetto-området där jag bor heter, men ändå. Tror ju knappast att minnet blir bättre med åldern. Hur ska detta sluta?

Veckans låt: My secret- Anna Ternheim


lovEE/ josse