Tisdag idag då.
Helena väckte mig vid halv nio och min lektion började halv ett. Trots att jag hade fyra timmar på mig och trots att jag inte har mer än sådär 200 meter att gå, höll jag på att komma försent. Tur för mig att vi infört en kvarts flextid för dem som åker buss.

Sen har jag pluggat och druckit massa kaffe.
Angående snabbkaffet kan jag berätta att det inte var så illa som jag först trodde. Om jag bara hade orkat engagera mig i att studera det finstilta, eller "läsa bruksanvisningen", vilket min pappa utan större framgång försökt prenta in vikten av under större delen av min uppväxt, hade jag kunnat utläsa att man ska använda ytterst lite pulver för att det ska bli kaffe. Ungefär en femtedel av vad jag använde. Inte konstigt att jag tyckte att det smakade djävul.

Följdfråga: Hur smakar en djävul?

lovEE/ josss

Och jag som trodde att det berodde på att jag blivit gammal.

Mina babes har varit här, hälsat på och hjälpt upp graderna en bra bit över noll.
*Promenerar på rosafluffigt minfält*



lovEe/ josse

En sprucken röst i telefonen och i andra änden fanns den människan i världen som skulle kunna förstå känslan, som inte ens gick att förstå för den som hade den.

En sprucken röst andades in luften som plötsligt blivit så påtagligt kall och bitande.
Runt omkring trängdes människor som bubblade av lycka eller som var sönderfallande i separationsångest. 
Människor vars livspussel plötsligt började ta form och kännas helt eller som klamrade sig fast vid varandra som om det hade gällt livet. Kanske gjorde de det också.

Allt var ett kaos av ingenting och denna uppsjö av intryck gjorde hela situationen omöjlig att ta till sig.
Tillvaron inneslöts i en bubbla och ljuden från omvärldens kaos och alarm var snart ingenting annat än ett diffust surrande.

Miljöombyte, värme och prat om gamla minnen trängde genom bubblans skal och spolade tillbaka filmen till en tid när rösten var sprucken av andra skäl. Av nervositet, av känslan av att ha hamnat i en värld där den inte hörde hemma och riskerade att spricka ännu mer för varje gång den försökte göra sig hörd.

En sprucken röst lät sig knuffas runt i tumultet på dansgolvet. Scenariet var detsamma. En ny skådeplats där människor klamrade sig fast vid varandra, fast denna gången handlade det bara om natten. En natt är bara en ynklig beståndsdel av det som utgör hela livet, men säkert kan natten kännas lång som ett helt liv, för den som går hem ensam.

Efter att den som somnat i fel knä eskorterats de fyra trapporna ner till markplan, samt fått en knuff i rätt riktning för att kunna ta sig hem, förvandlades natten till en evighetsresa genom parallella världar och drömmar.

Drömmar om stora, torra, prasslande höstlöv, om rytmiska hjärtslag och psykedeliska berg- och dalbanor i regnbågsfärger stängde ut alarmet från verkligheten. Pärlor i musik, ögon med glitter och halvkvävda viskningar om solsken, där fjärrkontrollens batterier fortfarande fungerade, när man ville trycka på paus.

Det är tisdag och klockan är redan sju.
Dagen har gått sjukt fort och det är ju alltid trevligt. (Nästan alltid)
Jag tänkte säga att jag sov länge, men det var väl mer så att jag var vaken och kollade in taket en timme eller tre innan jag fick tummen ur och sparkade upp mig själv. Var i skolan, handlade, städade lite och fastnade sedan framför datorn.

Annars har jag väl inga spännande updates att komma med. Jag har fått en Tv, jag har byggt en ny spotify-playlist som jag knappt tycker om och så är jag förkyld. Det är väl typ det.

Igår lät det mest som om jag var i målbrottet, men idag har soundet avancerat till riktig wiskeyröst och det är väldigt få saker som är sexigare än det. Jag kan lova att man är lite orolig i vanliga fall också när man är ute och glider ensam i den här hålan, men idag är jag extra rädd för att bli våldtagen. Av mig själv till och med.

Okej, precis när jag satt punkt efter föregående mening hörde jag hur fel det lät, dock inte tillräckligt för att ändras på. Istället fnissar jag lite skadeglatt för mig själv och tänker att det väl alltid får någon stackars människa att sätta morgonkaffet i halsen. Ja, jag vet att det inte är morgon nu, men just uttrycket "att sätta morgonkaffet i halsen" har en liten historia bakom sig, som gör att den passar enastående bra. Min lillasyster är förmodligen den enda som förstår det roliga, för det är få människor här på jorden som förstår att uppskatta "riktig humor".

Jag och syster är till exempel rörande överrens om att You tube-klippet nedan är ett av vår tids största mästerverk. Då fattar ni säkert.

love/ joss