Redovisning, vernissage och avslutning idag då. Klarade faktiskt av att redovisa utan att bryta ihop. Kanske tack vare min 45 minuter långa mental breakdown jag hade när jag skulle öva på vad jag skulle säga, igår natt? Jag är ganska säker på att grannen fick sin skönhetssömn förstörd på grund av det.

Tiden har gått så sjukt fort. Jag är fortfarande någonstans i april, men tydligen så är det slut nu? Imorgon förmiddag ska jag flytta ut, och på eftermiddagen börjar jag jobba. Yes!

LovE/ josse

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Det vet alla.
Min kära vän (?) Yohana har mobbats och skrattat åt bilden i sitt huvud, så jag bestämde mig för att hon skulle få se den på riktigt. Vi vill ju inte missunna någon deras lycka liksom.



Till Yohana:

lovE/ josse

Hade man varit hemma i Nybro nu hade idag varit en såndär dag när alkisarna flockas kring Svartegöl och varenda bil-geek i staden kör "raggarvarvet" i timmar, spelandes Lasse Stefanz "I ett fotoalbum", "Nickebolåten" eller någon Cascada-remix på så hög volym att kristallkronan i taket hos damen på översta våningen på Mellangatan skakar så mycker att den lossnar från taket, men nu är jag ju i Skånelandet.

32,5 grader varmt har det varit och jag har legat på uteplatsen, pluggat och stekt i bikini hela dagen. Resultatet är übermotivation och sjukt sexiga bikinimärken. (Går ut och festar i polotröja imorgon).

Jag behövde nog denhär dagen. Alla enegireserver var liksom förbrukade fler gånger om och igår var en riktigt dålig dag. Det är tur att det finns en Sandra som utan vidare lägger allt annat åt sidan för att lyssna på mitt gnäll i timmar, även om jag inte förtjänar det, ens lite. Jag skulle, i alla lägen, vara den första att påpeka att : Problem löser sig knappast för att man sitter och lipar över dem, Nej, ge dej själv en smäll, ät det halvruttna, sura äpplet och lös det. Det är då inte svårare än så.

Egentligen. För steget mellan att säga saker och att sedan faktiskt översätta dem i praktiken, det är jävligt stort.
Jaja, nu ska jag inte sitta här mer, utan försöka ta vara på motivationen, så länge den håller i sig. Himlen har precis täckts av stora svarta moln. Ingen äkta svensk sommar utan regnväder, right?

Love/ Josse

Sitter och försöker koka ihop en processbeskrivning efter helgens grafitti-projekt. Det går som det går och man blir ju verkligen extra motiverad när ens 15 sidor långa dokument plötsligt inte går att öppna längre. Nej, det blir man inte.

I lördags hade jag en paus i sprayandet och badade badtunna och drack öl med pappsen och Björn. Tydligen har även den generationen kommit att förstå Googles storhet. Ja, när jag nu ändå ska redovisa med foto, så tyckte de att jag lika gärna kunde googla fram en bild och ta med mig. Jag lekte med tanken, men hoppade upp efter en stund och klädde på mig för att gå hem. På väg ut passerade jag köket där mamma och Bittan satt och drack vin. Två timmar senare gick jag hem på riktigt. Dålig karaktär? Nej nu förstår jag inte vad ni pratar om.

Vaknade med en träningsvärk i spray-armen som inte var av denna värld. Den har fortfarande inte gått över, så senaste dagarna har jag fått leva som vänsterhänt istället. Förutom det har jag fått 32 blåmärken på benen. Ja, jag tyckte att var värt att slösa bort x antal minuter av min livstid på att räkna dem.

Nej, nu ska jag sluta gnälla och återgå till ordningen.

lovE/ joss

Jag skulle andas i det tomrum som blev över, om du lämnade mig nu.

Tog bussen mot Kalmar okristligt tidigt i torsdags. Väl framme, hängde jag på stationen och försökte ringa och väcka Sandra och Yohana som skulle hämta mig, utan framgång. En snäll busschaufför lät mig åka gratis och snart var både jag och tegelstensväskan på plats hemma hos Sandran.

Vi lånade Ingemars bil och åkte runt för att samla ihop alla slagna hjältar och sedan blev det bakismys med frukost hemma hos Emelie. Jag var den enda som inte var bakfull och berättade mycket stolt att jag faktiskt haft en vit helg denna veckan. Sedan kom jag på att det kanske hade att göra med att det inte varit helg än. Jaja.

Underbart att träffa mina älsklingsflickor var det iallafall och medan jag var där ringde Stefhan om mitt schema också. Förutom en liten detalj, som egentligen är motsatsen till detalj, så blev jag superpepp. Jag har längtat efter att börja jobba i flera månader. Blir ju till och med nostalgisk när jag lagar mat och ska hacka lök eller råkar bränna mig. Undrar om det är riktigt normalt?



Love/ Josse

Mysteriet är fortfarande inte löst, men nu vet jag iallafall att det måste finnas en naturlig förklaring, och viktigast av allt: Jag har inte blivit galen.

MSN:

Helena säger:

HALLÅ MIN DATOR SPELAR HEJ TOMTEGUBBAR!!!!!!!!!!!!!
SÅÅ ÄCKLIGT
fy fan vad rädd jag blir
vad är det som gör det
????????????

Då var det måndag igen.
Det var ju såklart söndag igår, men det känns som att förra söndagen var igår. Tiden går fort, på gott och ont.

Nyvaken, sådär mitt på dagen, satte jag mig framför tv:n för att äta frukost. Konstaterade att Anders Borg, finansminister vill jag minnas att han är, ser ut precis som Hannibal. Ja, om man tar bort håret, och glasögonen, ögonfärg och hudton, ja, näsan är inte heller likandan. Okej, han har kanske möjligvis samma form på huvudet som Hannibal.

Det är tur att folk har hunnit vänja sig vid mig. Tur att vi är vana vid varandra kanske? Att skratta åt Squeeze-sylt-reklamen halva vägen till Ica, säga att Måns Zelmerlöw är på 20-lappen, eller fundera över om "Lillatorg" är stort eller inte, är ju också lite som det är.

Jag vill verkligen inte flytta härifrån, men längtar samtidigt efter att skolan ska sluta och att det ska bli sommar.

Fast du har en kjol som sitter snett, och läser dikter på fel sätt. <3

LoVE/jossE

Pratade med Sandra tidigare idag, för att uppdatera och kolla läget, efter nattens bränder. Jag gillar inte drömmar. Yohana hade tydligen drömt att Sandra var sjuk och skulle dö. För egen del drömde jag att jag hade brutit foten, och folk tyckte att jag skulle åka till doktorn. Jag ville inte alls, snörade upp mina vita converse för att kunna få ner foten som var vriden typ tre varv, med utstickande, söndersplittrade ben och massa blod, och gick iallafall. För jag kan om jag vill.

Va fan! På dagarna (Eller när man nu väljer att vara vaken) måste man brottas med livet, med verkligheten och förutom detta obegripliga, med ännu fler obegripligheter, som jullåtar, vindar och tid. Kan man inte ens få vara ifred när man sover? Jag tycker inte om att komma ihåg, sova dåligt eller få humöret förstört på grund av drömmar, och dessutom är det ju sjukt jobbigt med människor som berättar vad de drömmer om.

Nej usch.
Jag skulle plugga, men sen råkade jag fastna bland massa gamla idolklipp på You tube.
Jag måste verkligen skärpa mig nu.

lovE/ joss

Klockan fyra inatt vaknade jag, med hjärtat i halsgropen, upp ur någon mindre trevlig dröm och kunde inte somna om på flera timmar. Det var, och är fortfarande halv storm i det här landet. Det är något med ljudet av vinden, som jag inte klarar av. Är det kan hända någon traumatisk händelse från min uppväxt, som jag förträngt, som gör att jag blir så uppstressad av det där ljudet? Sjukt är det. Sjukt irriterande om inte annat. Måste berätta för mig själv att jag ska sluta vara löjlig, och anstränga mig till det yttersta för att inte börja hyperventilera.

Kom ner på jorden och somnade gjorde jag tillslut, vaknade senare än planerat och dagen har sedan förflutit utan större problem. Men: Alldeles nyss hände något som höll på att skrämma livet ur mig igen.

Satt här med min akvarell, lyssnade på spotyfi och gjorde inte en fluga förnär, när högtalarna plötsligt börjar spela en instrumental version av "hej tomtegubbar slå i.." jättehögt. Jag är en hårsmån ifrån att dö av hjärtattack, tänker att det kanske är nån ny reklam, fast det är ju förstås väldigt konstigt att min musik spelar samtidigt. Försöker samla mig, stänger av musiken, stänger sedan ner samtliga program som är öppna, men ljudet fortsätter tills jag är halvt panikslagen, börjar gråta och funderar på att gömma mig under sängen. Alltså, spökar det, är jag psykiskt störd eller finns det en naturlig förklaring?

Mycket tacksam för svar, för nu är jag rädd på riktigt. Jag vill hem till mamma!

loVe/ josse

Lagom seg dag.
Gick till Ica vid tvåtiden, var på Konstnärscentrum och lämnade in min bild, åkte hem, kokade makaroner.
Inga stordåd alltså, men klockan har redan hunnit bli tjugo i sju. Sjukt effektiv jag varit idag. Eller inte.

Love/ joss

Äntligen hemma från skolan.
Det blev sent igår. Sedan blev det tidigt också.
När man kämpat i en mindre evighet, offrat blod svett och tårar, förlorat sömn, druckit kaffe tills man spytt och slitit sitt hår (som lyckligtvis är fejk och går att limma fast igen) för att bli klar i tid, då är det inte okej att snubbla precis på mållinjen. Alltså blev det ingen sömn i natt.

Intar nu fosterställning, på obestämd tid.

Love/ Josse

Att deklarera, det är en hel vetenskap kan jag berätta.
Jag antar att de flesta (alla som lyckats med bedriften att tjäna in en hundring eller mer under gångna året?) redan känner till ovanstående faktum och säkert inte vill höra talas om denna årliga plåga mer än vad som är absolut nödvändigt, men jag kan inte låta bli att klaga. Fan så invecklat det ska vara då. Jag var ju redan på dåligt humör. Bank-ID, bekräfta här, starta om datorn hit, utloggad på grund av inaktivitet dit. Överbelastad sida, försök igen om 15 minuter, felmeddelande. Ska jag fortsätta?

Nu är det i vilket fall som helst gjort. What doesn't kill you.. lämnar den möjligheten öppen för något annat att göra det istället?

Har en fråga bara:
Om det nu råkar vara så att man trots noggranna studier av det 32 sidor långa informationsbladet råkat förstå fel och därmed utan avsikt försöker blåsa skatteverket på pengar, hur går man tillväga för att trassla sig ur det sen?

- Alltså, det var inte meningen!
- Den har vi aldrig hört förut!

Jag säger då det.
Från ett masochistprojekt till ett annat: Nu blir det collagefixande.

love/ Josse

Har varit hos Emma och Marcus i helgen. Det var verkligen på tiden att se vart de bor och så har jag ju saknat mig halvt fördärvad efter henne också.
Det var inget alls kul att åka därifrån så fort igen, men hade iallafall en planerad filmkväll som väntade på mig här hemma. Vi åt varma mackor, tittade på The Notebook och grät i slutet, precis som det ska vara. Efter det gav jag mig på mitt collage en stund och somnade sedan till Svtplay.

Nej. Nu börjar det bli dags för att bita i det sura äpplet igen. Die Monalisa, die!

lovEe/ joss