LOVE YOU, YOU WERE ALL MINE. LOVE ME, I WAS YOURS RIGHT?

Den där försvarsmekanismen jag har. Den där överdrivna empatiska förmågan, som gör att jag kan sätta mig in i andra människors situation och vrida och vända på saker tills jag förstår dem. Den där förmågan som gör att man slipper gå sönder. Efter en stunds pusslande, överslätande och justeringar av vinkel, är allting glasklart. Man måste ju förstå, jag hade gjort precis likadant om jag hade befunnit mig i samma situation, tänker jag då. Det hade jag aldrig gjort egentligen, men av praktiska skäl brukar jag låta bli att erkänna just den biten för mig själv. Alternativt slätar jag över lite där också. Ja, men det är ju jag det och man får inte glömma bort att människor är olika. Man måste ju förstå.

Nu ska vi inte trassla in oss i något långt jävla resonemang om allt och ingenting här. Största anledningen till att jag skriver i den här jävla bloggen är för att jag senare ska kunna gå tillbaka, se vad jag har tänkt och om jag lyckats lära mig något av mina misstag. Har jag inte det blir jag påmind om att jag borde, osv. Allt jag skulle trassla in mig i nu, har i kryptiska ordalag redan diskuterats både en och två gånger förut. Att gömma sig för sig själv bakom blåa ögon, minfält, spelregler, att köpa sig lycklig och isbitar.

Jag har förbannat mycket bättre saker för mig än att sitta här och upprepa massa grejjer. Isbitar ska tinas med hjälp av vin och de bästa jag har. Kan det bli bättre?


lovE/josse

Kommentarer
Postat av: Veronica

Du är så fin Joss, även på insidan men glöm inte bort dig själv <3

2010-03-28 @ 19:42:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0