Att "promenera på rosafluffigt minfält" var gårdagens filosofi, som inte utvecklades mer än till en mening, men en liten "fortsättning följer" skadar väl inte? Egentligen gör det väl ingen direkt nytta heller, för det enda jag ville göra var typ att konstatera att det är så det är. Att man promenerar på detdär minfältet i hela livet och runt konturerna kring varje enskild pusselbit. Det händer att man trampar fel så att marken exploderar under ens fötter. Man vet aldrig hur man ska gå och man vet heller aldrig om man kommer klara sig oskadd ur explosionen, eller om man går sönder och i så fall hur mycket man går sönder. Kommer man att läka igen, eller kommer man kanske att förblöda så sakta så att man inte märker det förren man redan är död?

Ja jävlar, ingenting är någonsin enkelt, så enkelt är det.
Sedan kan man vilja gråta och skrika att det förihelvete inte ska behöva vara så jävla svårt. Är det svårt så är det något fel. Enkelt. Punkt. Man önskar liksom att världen och människan hade varit konstruerad på ett sätt så att man faktiskt hade kunnat tycka så, men i verkligheten fungerar det ju inte på det viset. Inte för någon.

Låter jag upprörd och olycklig nu? i så fall är det inte meningen alls. Vaknade av förklarliga skäl ganska sent och låg kvar en bra stund och kände efter. Hade jag den där känslan, när det känns ungefär som om man hade svalt en isbit, som jag brukar vakna med när något är fel? Nej, det hade jag inte.

Jag kände mig bara, precis som man ska känna sig. Lugn, som att jag hade läget under kontroll, ja, till och med motiverad att uträtta massa vettiga saker kände jag mig. Då är det bra. För det mesta är jag splittrad och ofokuserad för att det finns något någonstans i bakhuvudet som stör mig, men inte idag. Nej, allting är faktiskt alldeles precis som jag vill. Bra.


lovE/ joss