Varför kan man inte bara somna när man borde? Visaren på klockan har passerat midnattsträcket, man är väl medveten om att alarmet på mobilen kommer att börja leva djävul vid tio över fem och att man efter två, eller absolut max tre snooozerundor måste upp ur sängen, göra något åt de gråa under ögonen, få i sig frukost och allt det där ni vet. Sedan ska man pallra sig iväg till jobbet, där man dessutom (självklart) förväntas prestera, vara pigg, uppmärksam, eller för att uttrycka sig enklare: 100% närvarande i en sisådär åtta timmar.

Jaja, med lite vilja och mycket kaffe är det alls ingen omöjlighet. Vad som där emot är det, är att tro att man efter detta ska sätta sig ner, plugga och verkligen få något uträttat. Det kan bara sluta på ett sätt. Hela dagen blir en minneslucka, och i efterhand kan det konstateras att: det ska man nog vara glad för. De få sekvenser man minns vill man nämligen helst inte minnas.

Det är då en förskräcklig tur att folk har överseende. Förresten är jag bra på andra sätt. Så här i ett kvicktag har jag inget bra exempel att styrka detta tvivelaktiga påstående med. Ni får helt enkelt lita på att jag talar sanning.

loVee/ jossEE