Har nyss kommit hem från Malmö och årets sista jobbrunda.
Redan första kvällen där nere hade jag bestämt mig för att det var dags att börja blogga igen, men sedan visste jag inte alls vad jag skulle skriva. Hur börjar man och vad säger man när det har gått så lång tid?
Sedan gick det upp för mig att det bara är att skriva något, vad fan som helst, för det spelar inte någon roll vad man säger, inte vad det gäller vare sig det ena eller det andra.

När jag vaknade i det alldeles för kalla rummet ville jag skriva om kvicksand.
Man kan välja att skrika, gråta och slå vilt och okontrollerat omkring sig, eller så kan man välja att tänka på något fint, som till exempel såpbubblor, samtidigt som man försöker andas så lite som möjligt.
Oavsett vilket av alternativen man föredrar så sjunker man lik förbannat, en liten bit i taget tills man försvinner helt. Det är bara en fråga om tid.

Sedan tyckte jag att det lät så förbannat tragiskt och det var ju inte det budskapet jag ville få fram (där någonstans mellan raderna) säkert skulle någon som läste, (Ja, om någon alls över huvudet taget gör det längre) ta det personligt eller något.

Fuck that. Det kunde i och för sig gott ha fått vara så, men inte ens då hade det spelat någon roll. (Ser ni det vackra mönstret?) , så jag skrev inte om kvicksand.

I stället satte jag mig på bussen in mot stan, och väl där promenerade jag planlöst runt i några timmar, fast i mina drömmars värld ( I mina drömmars stad)
Jag vet inte vad det är med staden, men den är den enda där jag faktiskt kan snurra runt i mina drömmar, och när jag lämnar bubblan fortfarande veta vart jag befinner mig och hur jag ska gå för att komma tillbaka till, vart jag nu än kom ifrån. Det måste vara ett tecken.

Jag vet inte vad det är med staden, men den gör mig lycklig. Den får mig att glömma kvicksanden, illusionerna som rasar likt ett korthus, för vindpusten som letat sig in genom fönstret jag glömt stänga, och orden jag hade kunnat säga, men som känns ungefär lika meningslösa som det skulle vara att försöka simma i pepparkaksdeg.

Jag vet inte vad det är med staden, men den får mig att vilja stanna kvar, att försöka tänka om. Att våga kasta mig ut för stupet, drunkna i djupa ögon och att bara andas. Jag vet inte vad det är, men en sak är jag helt säker på:
Jag älskar dig ännu mer i år än vad jag gjorde förra året.

lovEe / joss