Alldeles riktigt. När jag vaknade var jag, ja kanske inte "världens lyckligaste människa" som jag råkade välja att uttrycka det, för att uppnå ett sådant tillstånd av total harmoni bör enligt mina beräkningar inte vara möjligt vid denna årstiden, men dock stabil och med båda fötterna tillbaka på jorden. (där de hör hemma?)

Efter diverse komplikationer lyckades hela familjen packa sig iväg till morfar och mormor för försenat födelsedagsfirande och efter det körde Taxitjä[email protected] in mig till stationen så jag kunde åka tillbaka till Växjö. När jag hörde "Nya resande, Nybrooo" närma sig vred jag upp ljudet på mp3n ytterligare lite och använde mina kameleontskills för att försöka smälta in i sätet. Det fungerade helt enligt planen och så småningom var både jag och mina tunga väskor på plats i lägenheten.

Jag ringde Yohana för att planera hennes besök i helgen och kolla läget i största allmänhet. Efter en stund la vi på, men det dröjde på sin höjd en halvtimma innan jag hade henne på tråden igen. Jag var för tillfället i full färd med att byta stickkontakt på min limpistol och Yohana beundrade mig för mina dolda talanger.
Jag fick förstås erkänna att min ena hand blödde. Inte på grund av bristande talang, utan mer av den anledningen att en kökssax inte är det ultimata verktyget att skala sladdar med. Jaja.

Ibland undrar man ju varför.
Varför man, när livet är alldeles åt helvete för kort för att låta bli att göra det som faktiskt skulle göra en lycklig, ( Ja, vi antar att det är så) ,fortsätter att kämpa sig fram längs en mörk och snårig stig, när man inte ens ser något ljus i tunneln?
Skulle man mot all förmodan få syn på ett, kan man ge sig fan på att det bara är ett mötande tåg. Det kanske låter som att jag är en aning negativ nu? Nej egentligen inte alls, men tycker nog att lite realism kunde vara på sin plats i den annars så förvirrade och okontrollerade världen. En annan gång kanske. Nu är det hög tid att ägna sig åt det som jag faktiskt kom hit för.

love/ josssse