Amila har skills that kills. Hon fick mitt lösenord och så fick hon göra vad hon ville, och titta vad duktig hon är! :)


Jag gick hem från Kristjan vid tvåtiden i natt och somnade kanske vid tre. Halv nio var jag tillbaka igen, eller ja, kanske tio minuter sen eftersom jag var lite trött och gick vilse.
Det var tänkt att grupparbetet skulle vara inskickat vid tolv, men klockan hann bli åtta innan jag var på väg hem.

Trött som fan började jag gå mot Willys för att handla lite, eftersom jag inte ätit mer än frukost. Det var motvind och det snöade, på Willys valde jag självklart kön som tog längst tid och när jag kom ut igen hade vinden vänt sig emot mig igen och som om det inte var illa nog redan började det hagla.

Eftersom jag var tvungen att kisa för att inte få hagel i ögonen såg jag inte att nån hade spytt på trottoaren, så där gjorde jag "en Bambi på hal is", eller ja en halv då, för jag lyckades hitta balansen innan det var försent.
Nu är jag hemma, och med tanke på omständigheterna kan man tycka att jag borde vara på jävligt dåligt humör, men det är jag alltså inte.

Är väl en liten aning lättad över att åtminsone hälften är gjort. Bara redovisningen är kvar och visst, jag kanske kommer att vara näst intill döende av nervositet och mumla och gråta, men det har jag gjort på varje redovisning sedan jag började, så alla är vana. Ingen big deal med andra ord.

Det löser sig på något sätt. Jag försöker övertyga mig själv om det (fast jag inners inne är pessimist) och har de senaste dagarna varit hyperoptimistisk, ja så till den grad att någon till och med sa till mig att jag var alldeles för hoppfull. Anledningen till mitt beteende var egentligen att, dom säger att hoppet är det sista som lämnar människan, och som det såg ut just då var det det enda vapnet som fanns kvar att ta till.

Hur som helst, ett grupparbete är alltid ett grupparbete och det kan man ju tycka vad man vill om, men jag måste endå säga att min grupp varit helt underbar. Tid tog det förvisso, men efter ett tag kom jag fram till att jag faktiskt vågade prata och oavsett vad jag sa skulle ingen idiotförklara mig. Kanske är det därför jag sitter här just nu och är på alldeles fantastiskt bra humör? För att det som annars brukar kännas överjävligt för en gångs skull inte har gjort det.

Låt oss avsluta det hela med mina words of wisdom.
Om man ens vill ha en chans att lyckas behålla fötterna på jorden gör man klokast i att spendera så mycket tid som möjligt uppe i det blå.


Godnatt, godnatt.

love/ joSS