Då var denna dagen också snart slut och jag överlevde den också.
Nu låter jag kanske lite väl negativ. Det är ju i och för sig sådan jag är, men det ska väl trots det erkännas att jag var motiverad att göra något idag, på riktigt alltså. Det är en ganska ovanlig känsla, som började komma över mig redan igår.
Oklart exakt vad det beror på, troligtvis en kombination av både det ena och det andra.

Vi är glada så länge det varar. Jag och jag.
Om jag visar mer än vad jag tänkt och om jag visar mer än vad dom trott var hamnar jag då, vem ska förlåta mig? Men nån har sagt att vi har så många år kvar, låt dom börja nu, ja låt dom börja nu.

Sova kanske? Jag skulle tro att det får bli så, för att undvika att fucka up dygnsrytmen ännu mer.

Love//