Dagen började på bästa tänkbara sätt, bortsett från att jag snoozade lite för länge för mitt eget bästa. Åkte till jobbet och åt frukost i solskenet med Tony och Emil. Resten av dagen svävade förbi utan något alls att klaga på, och solskenet gjorde att det lätt att vara seviceinriktad och trevlig. Det brukar jag i och för sig vara annars också, men idag behövdes ingen teater.

För tillfället sitter jag framför datorn, nyss hemkommen från Kalmar och försöker få ihop helgens och livets alla pusselbitar. Det går inte, de är för många och har fel form. Det blir bara fel och det är lika bra att ge upp och istället sitta alldeles ensam och bara titta. Jo så är det, just precis i detta ögonblick är jag ensammast i hela världen. Egentligen är jag ju inte alls det, men det finns känslor som alla människor har ett behov av att uppleva ibland. För vissa är det verklighet, för andra inte, men det spelar inte särskilt stor roll.

Det är bara så. Eftersom jag har något slags fotfäste är det bara bildligt talat som mitt pussel brinner, men jag förstår ändå. Vet och förstår så jävla väl att jag går sönder, i tusen bitar. Pusselbitar.

loVe/ joss