Först lite skola och sedan lite jobb.( Tåget var 40 minuter sent i morse btw)

Visst är det så, att tiden och människorna som har varit aldrig kommer tillbaka, no matter what
men ibland kan jag ändå inte låta bli att tänka tillbaka och längta dit.
Jag vet inte riktigt men minnena får det att göra ont någonstans långt där inne.
Får mej att känna mej liten, ensam och bortglömd.
Varför?
Varför allting?
Vad spelar allting för roll nu egentligen?

Om en tid kommer det att komma en tid när man kommer att sakna den tiden, som är nu.
Men ändå.

Du kan inte leta efter en katt,om du inte vet hur en katt ser ut!

puss /Josse
(Älskar lillasystern)