COLOR MY LIFE WITH THE CHAOS OF TRUBLE...

Jag var på Emmabodafestivalen också. Det regnade så gott som hela tiden, men alla människor var så fina så man glömde bort det där med vädret ganska fort.
På onsdagskvällen tappade min alltid lika skillade sambo sin mobil i leran framför scenen mitt under en spelning. (Det var ingen "lugn" sådan heller). För vilken annan människa som helst skulle mobilen ha varit ett minne blott efter det, men för sambon är det annorlunda. Hon har en tur som inte är av denna värld, och det slår aldrig frl. Två dagar senare var vi och hämtade ut ovannämnda mobil, ren och intakt, i "Lost and found"-tältet.

Jag råkade gå för att se Motoboy, mest för att jag inte tyckte att jag hade så mycket bättre för mig just då och för att jag kände igen namnet och det var så fint. Den bästa spontangrej jag gjort på länge.
Jag såg en tjej som grät och då måste jag såklart gå och krama henne. Hon tyckte att det var vackert och sedan stod vi där i regnet och tyckte att det var vackert båda två. (Tillsammans är man mindre ensam och allt det där).

Jag fick en rosa ballong av han som bossade över säkerheten vid scenen. Trots att jag stod vid ena hörnet och han vid det andra tog han sig tid att gå och ge den till mig. Då blev jag glad, för det var så fint gjort av honom. Med ballongen svävandes över huvudet kände jag mig ännu lite lyckligare än vad jag redan var. Lyckan höll i sig i säkert fem timmar, men sedan brände någon galen festivalare hål på den.

Nej. Såhär kan jag hålla på i evigheter. Det jag egentligen ville komma fram till, och säga innan jag började säga en massa annat var en liten incident som inträffade sista kvällen.
Stod och kollade in något random band när jag plötsligt känner en hand på min axel. När jag vänder mig om möts jag av en snubbe som ser överlycklig ut, helt i extas, som om han precis kommit på världens grej. Eureka!

Det visar sig vara exakt vad han tror sig ha gjort också. Han tog ett steg tillbaka, för att kunna studera mig ordentligt, sedan slog han ut med armarna och utbrast: " Oh my god! Have someone ever told you that you look just like Amy Winehouse?" Jag måste göra honom besviken genom att säga som det är. Jo, det har väl hänt någon gång. Ganska många till och med. Sedan måste jag skratta lite. Han förstod såklart inte alls vad det roliga var, men hela grejjen var så kockren eftersom jag bara några dagar innan ägnat en lång stund åt att fundera över den här kopplingen som alla möjliga och omöjliga människor gör så fort de träffar mig. Kände att jag fick mina farhågor bekräftade i det ögonblicket.

Helt fantastiskt.

LovE/ joss
(Note to self: Anmälan till makeoverprogram, snarst.)

I'LL BET YOU ARE JUST FINE, DID I MAKE IT THAT EASY TO WALK RIGHT IN AND OUT OF MY LIFE...


Alldeles säkert.
Det finns naturligtvis ingen vettig ände att börja i, så jag hoppar väl bara in någonstans. Jag var till exempel på Strand ganska nyss. Det var bra, men redan efter första kvarten hade alla lyckats tappa bort varandra. Det är sådant som händer. Jag köpte Rosa Pantern, men fick inget grenadin i, eftersom bartendern inte tyckte att han hade tid med det. Jag dansade lite. Jag skickade ett långt sms. Sju delar, noga räknat. Jag hade egentligen en överrenskommelse med mig själv om att jag inte fick ägna mig åt sådant, annat än spiknykter, men eftersom jag bara gjorde ett inlägg i en konversation som påbörjats vid ett tidigare tillfälle, tänkte jag att mottagaren borde förstå att ta mig på allvar, trots tillståndet och den ganska illa valda tidpunkten på dygnet.

Vi gav upp lite tidigare än vad man egentligen förväntades göra. Det är sådant som händer. Vi hittade en svarttaxi och jag satte mig i framsätet. Någonstans på ölandsbron hände det. Killen som körde berättade att han måste hem sen, för flickvännen skulle få frukost på sängen på morgonen. Jag suckade lite uppgivet och svarade att jag önskade att någon skulle ge mig frukost på sängen. Kanske inte redan imorgon, men helst inom en inte allt för avlägsen framtid. Det sista uttalade jag inte ens högt, men han anade nog att det inte var bakisfrukost jag precis syftat på. Det var exakt då det hände. Han sa att jag var trevlig. (Så till den milda grad att jag skulle få en hundring i rabatt på hemresan). Han sa att jag var trevlig och såg hyfsat bra ut. (och ville med det få sagt att det nog skulle ordna sig). Jag tänkte att, jo det var ju sympatiskt av honom att peta in lite luft under min vingar, MEN- den typen av komplimanger gör att jag blir helt ställd. De är liksom varken eller. Antingen säger man väl att; jo så är det, eller säger man typ inget alls.

Det är precis som när någon säger att jag liknar Amy Winehouse. ( Jo, jag har fått höra det flertalet gånger. Säkert fler än tio. Tillräckligt många för att börja ana/oroa mig för att det ligger något i det. ) Hur som helst. Jag vet liksom aldrig riktigt hur jag ska ta det. När personen som uttalat komplimangen ser mitt skeptiska ansiktsuttryck skyndar de genast att tillägga att det är just en sådan- en komplimang. Då ordnar jag fram ett litet leende och ett "tack" (eller liknande, beroende på vad man föredrar att säga just då). Tveksam fortsätter jag dock att vara, eftersom Amy, på de bilder jag sett, first off är svarthårig, har kladdigt smink och sedan ser förbannat blek och sliten ut i största allmänhet. Eller gjorde. På morgonen där efter berättade nämligen Sandran min att hon precis dött. Ja, alltså inte Sandra då, utan Amy. Föga förvånande berodde det på en överdos.

Alltså. Jag är inte riktigt klar över vad jag egentligen vill komma fram till med det här inlägget. Har heller ingen aning om ifall bloggåterfallet bara är en engångshändelse och ett one-night-stand eller något mer än så. Har å tredje sidan svårt att se vad en eventuell aning eller "koll på läget" skulle göra för skillnad i sammanhanget. Ibland måste man bara pinka i vasken, och så är det med det. Mycket att prata om, men inget att diskutera. Det får vara bra med det.

LovEE/ josse

RSS 2.0