Jag var på Emmabodafestivalen också. Det regnade så gott som hela tiden, men alla människor var så fina så man glömde bort det där med vädret ganska fort.
På onsdagskvällen tappade min alltid lika skillade sambo sin mobil i leran framför scenen mitt under en spelning. (Det var ingen "lugn" sådan heller). För vilken annan människa som helst skulle mobilen ha varit ett minne blott efter det, men för sambon är det annorlunda. Hon har en tur som inte är av denna värld, och det slår aldrig frl. Två dagar senare var vi och hämtade ut ovannämnda mobil, ren och intakt, i "Lost and found"-tältet.

Jag råkade gå för att se Motoboy, mest för att jag inte tyckte att jag hade så mycket bättre för mig just då och för att jag kände igen namnet och det var så fint. Den bästa spontangrej jag gjort på länge.
Jag såg en tjej som grät och då måste jag såklart gå och krama henne. Hon tyckte att det var vackert och sedan stod vi där i regnet och tyckte att det var vackert båda två. (Tillsammans är man mindre ensam och allt det där).

Jag fick en rosa ballong av han som bossade över säkerheten vid scenen. Trots att jag stod vid ena hörnet och han vid det andra tog han sig tid att gå och ge den till mig. Då blev jag glad, för det var så fint gjort av honom. Med ballongen svävandes över huvudet kände jag mig ännu lite lyckligare än vad jag redan var. Lyckan höll i sig i säkert fem timmar, men sedan brände någon galen festivalare hål på den.

Nej. Såhär kan jag hålla på i evigheter. Det jag egentligen ville komma fram till, och säga innan jag började säga en massa annat var en liten incident som inträffade sista kvällen.
Stod och kollade in något random band när jag plötsligt känner en hand på min axel. När jag vänder mig om möts jag av en snubbe som ser överlycklig ut, helt i extas, som om han precis kommit på världens grej. Eureka!

Det visar sig vara exakt vad han tror sig ha gjort också. Han tog ett steg tillbaka, för att kunna studera mig ordentligt, sedan slog han ut med armarna och utbrast: " Oh my god! Have someone ever told you that you look just like Amy Winehouse?" Jag måste göra honom besviken genom att säga som det är. Jo, det har väl hänt någon gång. Ganska många till och med. Sedan måste jag skratta lite. Han förstod såklart inte alls vad det roliga var, men hela grejjen var så kockren eftersom jag bara några dagar innan ägnat en lång stund åt att fundera över den här kopplingen som alla möjliga och omöjliga människor gör så fort de träffar mig. Kände att jag fick mina farhågor bekräftade i det ögonblicket.

Helt fantastiskt.

LovE/ joss
(Note to self: Anmälan till makeoverprogram, snarst.)