Varför kan man inte bara somna när man borde? Visaren på klockan har passerat midnattsträcket, man är väl medveten om att alarmet på mobilen kommer att börja leva djävul vid tio över fem och att man efter två, eller absolut max tre snooozerundor måste upp ur sängen, göra något åt de gråa under ögonen, få i sig frukost och allt det där ni vet. Sedan ska man pallra sig iväg till jobbet, där man dessutom (självklart) förväntas prestera, vara pigg, uppmärksam, eller för att uttrycka sig enklare: 100% närvarande i en sisådär åtta timmar.

Jaja, med lite vilja och mycket kaffe är det alls ingen omöjlighet. Vad som där emot är det, är att tro att man efter detta ska sätta sig ner, plugga och verkligen få något uträttat. Det kan bara sluta på ett sätt. Hela dagen blir en minneslucka, och i efterhand kan det konstateras att: det ska man nog vara glad för. De få sekvenser man minns vill man nämligen helst inte minnas.

Det är då en förskräcklig tur att folk har överseende. Förresten är jag bra på andra sätt. Så här i ett kvicktag har jag inget bra exempel att styrka detta tvivelaktiga påstående med. Ni får helt enkelt lita på att jag talar sanning.

loVee/ jossEE

Gud både hör och ser allting.
Ja, han lade faktiskt flera minuter av sin dyrbara tid på att läsa mitt förra inlägg, där jag skrev någonting om en tio-i-topp-lista över det klantigaste jag gjort i år. Sedan tyckte han lite synd om mig som egentligen inte har någon sådan lista, för ska man få ihop tio punkter måste man räkna in sådant som " jag missade bussen" och "jag snubblade på mina egna fötter". "Lite lamt" tänkte Gud, och i sin yttersta godhet bestämde han sig för att hjälpa mig på traven.

Min pappas firmabil har ingen bakruta längre. Ibland önskar man bara att någon kunde skjuta en. I foten åtminstone, så man inte kunde köra bil nått mer. (Försöka köra bil heter det, såklart)

love/ josse