Alldeles säkert.
Det finns naturligtvis ingen vettig ände att börja i, så jag hoppar väl bara in någonstans. Jag var till exempel på Strand ganska nyss. Det var bra, men redan efter första kvarten hade alla lyckats tappa bort varandra. Det är sådant som händer. Jag köpte Rosa Pantern, men fick inget grenadin i, eftersom bartendern inte tyckte att han hade tid med det. Jag dansade lite. Jag skickade ett långt sms. Sju delar, noga räknat. Jag hade egentligen en överrenskommelse med mig själv om att jag inte fick ägna mig åt sådant, annat än spiknykter, men eftersom jag bara gjorde ett inlägg i en konversation som påbörjats vid ett tidigare tillfälle, tänkte jag att mottagaren borde förstå att ta mig på allvar, trots tillståndet och den ganska illa valda tidpunkten på dygnet.

Vi gav upp lite tidigare än vad man egentligen förväntades göra. Det är sådant som händer. Vi hittade en svarttaxi och jag satte mig i framsätet. Någonstans på ölandsbron hände det. Killen som körde berättade att han måste hem sen, för flickvännen skulle få frukost på sängen på morgonen. Jag suckade lite uppgivet och svarade att jag önskade att någon skulle ge mig frukost på sängen. Kanske inte redan imorgon, men helst inom en inte allt för avlägsen framtid. Det sista uttalade jag inte ens högt, men han anade nog att det inte var bakisfrukost jag precis syftat på. Det var exakt då det hände. Han sa att jag var trevlig. (Så till den milda grad att jag skulle få en hundring i rabatt på hemresan). Han sa att jag var trevlig och såg hyfsat bra ut. (och ville med det få sagt att det nog skulle ordna sig). Jag tänkte att, jo det var ju sympatiskt av honom att peta in lite luft under min vingar, MEN- den typen av komplimanger gör att jag blir helt ställd. De är liksom varken eller. Antingen säger man väl att; jo så är det, eller säger man typ inget alls.

Det är precis som när någon säger att jag liknar Amy Winehouse. ( Jo, jag har fått höra det flertalet gånger. Säkert fler än tio. Tillräckligt många för att börja ana/oroa mig för att det ligger något i det. ) Hur som helst. Jag vet liksom aldrig riktigt hur jag ska ta det. När personen som uttalat komplimangen ser mitt skeptiska ansiktsuttryck skyndar de genast att tillägga att det är just en sådan- en komplimang. Då ordnar jag fram ett litet leende och ett "tack" (eller liknande, beroende på vad man föredrar att säga just då). Tveksam fortsätter jag dock att vara, eftersom Amy, på de bilder jag sett, first off är svarthårig, har kladdigt smink och sedan ser förbannat blek och sliten ut i största allmänhet. Eller gjorde. På morgonen där efter berättade nämligen Sandran min att hon precis dött. Ja, alltså inte Sandra då, utan Amy. Föga förvånande berodde det på en överdos.

Alltså. Jag är inte riktigt klar över vad jag egentligen vill komma fram till med det här inlägget. Har heller ingen aning om ifall bloggåterfallet bara är en engångshändelse och ett one-night-stand eller något mer än så. Har å tredje sidan svårt att se vad en eventuell aning eller "koll på läget" skulle göra för skillnad i sammanhanget. Ibland måste man bara pinka i vasken, och så är det med det. Mycket att prata om, men inget att diskutera. Det får vara bra med det.

LovEE/ josse