Dagens "att bli klokare med åldern": Relationsspel

Jag brukade verkligen hata det. Det brukade göra mig näst intill hysterisk av frustration. Jag gillade inte tanken på att vara en del i ett spel. Jag blev smågalen på folk i min omgivning som krånglade till det för sig, helt i onödan. Tänk exempelvis "tre-dagars-regeln", hur man låter bli att höra av sig till någon, bara för att det är "den andres tur" att ta initiativet,  eller hur man, när man hamnar på samma fest som personen som man vill gå hem med sen av ren princip sätter sig så långt borta som möjligt och låtsas att man knappt märker att den personen är där, bara för att markera att "du ska då fan inte tro att du kan få mig så lätt", trots att både man själv, personen i fråga samt alla andra närvarande med 96% säkerhet vet hur kvällen kommer sluta.
Svälj stoltheten och skärp er, gott folk. Man förlorar så mycket om man ska hålla på och tramsa, alternativt ödslar tid på något man ändå kommer förlora, så det är lika bra att reda ut begreppen på direkten istället. Upp med korten på bordet. Så brukade jag tänka, (med undantag för när det gällde mig själv förstås. I love dubbelmoral) men på senare tid har jag börjat tycka att det fint, lite charmigt och ganska underhållande att studera folks beteende, samt försöka förutspå nästa steg. För det mesta är det skrämmade lätt att gissa. När jag blivit gammal och vis på riktigt ska jag skriva en bok om saken. En seriebok kanske. Det skulle bli en kioskvältare. Ingen tvekan om saken.

lovEE/jossEE