LOOKING UP THERE'S ALWAYS SKY, REST YOUR HEAD I'LL TAKE YOU HIGH, WE WONT FADE INTO DARKNESS...

Fredag.

Jag hade gjort det igen. Glömt bort att jag inte är ung och odödlig längre, glömt bort att sådant som fungerar alldeles utmärkt under den ljusa perioden av året inte fungerar lika bra vintertid.
Vakande således 20 över 5, smärtsamt medveten om att jag kunde haft 8 timmar av skönhetssömn bakom mig om jag bara prioriterat lite annorlunda, men nu hade jag alltså inte gjort så.
Undrar om jag ibland inte tar den där klassiska uppmaningen att man "ska leva varje dag som om det vore den sista" på lite för stort allvar.
Saker går ändå om man vill, så dagen löste sig fint, men det var verkligen min sista energireserv som gick åt när jag handlade på Domus på hemvägen, ca 12 timmar sernare. Halvt död släpade jag mina tusenkilos-kassar ombord på bussen som skulle transportera mig hem, där det skulle bli framstupa sidoläge i soffan resten av kvällen fram tills Idolfinalen skulle gå av stapeln.

Ja, så blev det också, men självklart måste det jävlas lite först. Tror ni jag kommer jag ihåg att trycka på stoppknappen på bussjävlen när jag närmar mig rätt hållplats? Nej, det gör jag naturligtvis inte, utan får gå av nästa och släpa de satans påsarna, varav den ena går sönder ungefär halvvägs, genom snålblåsten, innan jag är hemma.
Jag bara undrar; Varför måste sådana saker hända? Varför måste det hända mig? Varför måste det hända just de dagar som man redan fått sin beskärda del gånger tio av jävlighet? Självförvållad, men ändå?

lovEE/ joss

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0