Nu sitter jag här igen och låtsas att jag pluggar.
Det har varit en bra helg. Mycket, mycket bra, till och med och på söndagen sov jag tills jag vaknade av mig själv och när jag vaknade fanns det absolut ingenting som tvingade mig att vara riktigt vaken.

Jag var oövervinnelig hela dagen, men minuterna innan redovisningen gick av stapeln rämnade fasaden.
Jag trodde verkligen att självsäkerheten var mer än bara en fasad denna gången, att den faktiskt lyckats tränga djupare med sina rötter och fått fäste. Men nej.
Även om tårarna gjorde att jag inte såg något och även om det mesta jag tänkt säga var borta ur minnet stannade jag kvar frammen vid tavlan, trots att läraren sagt att jag fick sitta på min plats och jag lyckades få ur mig några begripliga meningar. Det är alltid något och på onsdag är det dags igen. Då kanske benen vill bära, och då kanske rösten inte sviker. Fan, skit samma. På sätt och vis är jag ändå oövervinnelig, för det ska funka, förr eller senare. Så är det bara!
Fördrev väntetiden innan tåget skulle gå med att leta mössa, okynneshandla julkort och köra runt någon som, enligt egen utsago hade problem med lokalsinnet, i rullstol. Synd bara att han bad just mig, som knappt vet vart jag bor, om hjälp.

Från en sak till en annan.
Alla är så snälla, även mot de som de brukar berätta för en att de egentligen inte tycker om.
Man kan ju bara inte låta bli att undra, om man själv kanske tillhör den kategorin också?
Man kan bara hoppas att folk som verkar tycka om en, gör det på riktigt också.
Efter några veckors studier av kunskapsteori, har jag blivit informerad om att man inte kan veta någonting, alls, överhuvudettaget, någonsin. Jag vill, trots detta, påstå att jag med säkerhet vet att efter att ha känt någon tillräckligt länge vet man hur det ligger till. Då kan man vara säker, men fram tills dess, ska man vara lite försiktig med att tro för mycket.
Det hade inte behövt vara så, egentligen (Där har vi ordet:P), om människor, iaf generellt sett, inte hade valt att vara sådana.
Eller kanske måste det vara så, kanske är vi bara ohjälpligt kostruerade på det viset?

Det vet jag inte. Nej, just det, man kan ju inte veta. Man kan inte ens vara säker på att andra människor har ett medvetande. Ex: Där musiken och tystnaden överröstade varandra trodde jag mig uppleva en minut av outtalat samförstånd. Men det är som sagt bara var jag tror, det kan lika gärna varit envägskommunikation, inbillning, eller helt enkelt så, att jag är den enda människan här på jorden som har ett medvetande.

Jaja, den som lever får se. Eller nej förresten.

Nu ska jag sova, i vilket fall som helst.
That's me in the corner
Thats me in the spotlight, losing my religion.


pussspusss