En sprucken röst i telefonen och i andra änden fanns den människan i världen som skulle kunna förstå känslan, som inte ens gick att förstå för den som hade den.

En sprucken röst andades in luften som plötsligt blivit så påtagligt kall och bitande.
Runt omkring trängdes människor som bubblade av lycka eller som var sönderfallande i separationsångest. 
Människor vars livspussel plötsligt började ta form och kännas helt eller som klamrade sig fast vid varandra som om det hade gällt livet. Kanske gjorde de det också.

Allt var ett kaos av ingenting och denna uppsjö av intryck gjorde hela situationen omöjlig att ta till sig.
Tillvaron inneslöts i en bubbla och ljuden från omvärldens kaos och alarm var snart ingenting annat än ett diffust surrande.

Miljöombyte, värme och prat om gamla minnen trängde genom bubblans skal och spolade tillbaka filmen till en tid när rösten var sprucken av andra skäl. Av nervositet, av känslan av att ha hamnat i en värld där den inte hörde hemma och riskerade att spricka ännu mer för varje gång den försökte göra sig hörd.

En sprucken röst lät sig knuffas runt i tumultet på dansgolvet. Scenariet var detsamma. En ny skådeplats där människor klamrade sig fast vid varandra, fast denna gången handlade det bara om natten. En natt är bara en ynklig beståndsdel av det som utgör hela livet, men säkert kan natten kännas lång som ett helt liv, för den som går hem ensam.

Efter att den som somnat i fel knä eskorterats de fyra trapporna ner till markplan, samt fått en knuff i rätt riktning för att kunna ta sig hem, förvandlades natten till en evighetsresa genom parallella världar och drömmar.

Drömmar om stora, torra, prasslande höstlöv, om rytmiska hjärtslag och psykedeliska berg- och dalbanor i regnbågsfärger stängde ut alarmet från verkligheten. Pärlor i musik, ögon med glitter och halvkvävda viskningar om solsken, där fjärrkontrollens batterier fortfarande fungerade, när man ville trycka på paus.