En sak var jag säker på redan när jag var ganska liten och det är att, för varje år som går har man blivit en lite sämre människa. Lite sorgligt, men kanske något som är näst intill oundvikligt. Det är ju inte bara man själv som växer, det är ens bekantskapskrets, kunskaper, jaa, kort sagt allting. Stora saker är i regel alltid betydligt svårare att hantera än små.

Jag kan förstås ha precis hur fel som helst och kommer inte att få veta hur det ligger till med den saken förren jag är gammal nog att dö. För att verkligen få svar krävs det också att min självdistans (om jag någonsin haft någon?) inte har hunnit gå förlorad någonstans längs vägen.

Varför sitter jag och skriver sånna här saker, undrar jag ibland. Det är nog för att, när man inte har någon att dela sina, aldrig så små och lösryckta tankar med så blir de bara större och innan man vet ordet av har man tänkt så mycket att man har blivit psykiskt störd. Att blogga är alltså ett bra sätt att göra sig av med sådana tankar. En säkerhetsåtgärd, som tidigare sagt.

Att prata högt med sig själv kan fungera också, dock bara som tillfällig lösning. Gör man det i för stor utsträckning har jag märkt att det, efter ett tag blir så naturligt så man alldeles glömmer bort att tänka på om någon ser eller hör en.

Nej, nu ska jag gå hem, plugga, tvätta och ha en liten diskussion med mig själv om vad jag ska äta idag.

LovEE/ joss