Tiden läker inga sår och det som inte dödar stärker inte heller och så länge man landar på sina fötter klarar man sig inte och det finns inga kläder som tål det dåliga vädret och...

Jag tror bestämt att det har varit en ganska bra dag idag. Har varit i skolan och haft seminarium. Jag sa inte särskilt mycket men det gjorde å andra sidan ingen annan heller, så det spelar ingen roll. Vad som där emot spelar roll är att jag faktiskt var där. Jag andades inte som en fisk på land, jag grät inte, nej jag var inte osäker det allra minsta.

Slängde ur mig några halvt obegripliga meningar utan att bry mig det allra minsta om vad jag sa, om jag sa något alls eller hur det lät. Det är väl så folk brukar göra, ingen big deal alltså, men jag brukar alltid lyckas förvandla mig själv till ett hysteriskt gråtande nervvrak även inför de alla minsta och mest betydelselösa små sittuatoner som innefattar att man måste öppna munnen.

När jag körde syssling tillbaka till Kalmar efter snabbvisit på 50årskalas i lördags berättade han på fullt allvar att han blivit jätteförvånad när jag sa att jag inte röker gräs. Det verkar tydligen som det. Kanske är jag ganska lugn och hänger lite i min egna värld i vanliga fall, men dagar som denna brukar jag liksom gå på nålar, frysa, flacka med blicken åt en miljon håll samtidigt och försöka komma på någon trollformel som gör att man sjunker genom jorden. Inte idag, hur som helst.

Idag var det min dag. Tåget hem var över en timme försenat, men jag brydde mig inte om det heller. Trots att jag inte rökt gräs satt jag på samma plats hela timmen och tittade på samma fläck. Tiden går ganska fort, även om man inte har särskilt roligt.

Det här är nog det sämsta jag har skrivit på länge, men skit i det. Jag skyller på att klockan är tre och att jag praktiskt taget gjorde det i sömnen. Godnatt för fan!

lovEE/ josse