Det är lite av en chock att ha kommit hem innan det hunnit bli mörkt ute.

Igår satt jag och läste lite gamla dagboksinlägg från den gamla goda gymnasietiden på Barn och fritid.
"Barn utan framtid" sa de, som ville vara elaka.
Det ska väl, om än lite motvilligt, erkännas att definitionen inte helt och hållet var tagen ur luften.

Såhär i efterhand är det svårt att låta bli att skratta åt alla de ord som mina förvirrade sextonårstankar fick mig att skriva.
Likadant kommer det säkert att vara med dethär om några år.^^

Min bild av mig själv var i vilket fall som helst lika fantastiskt tragisk då som nu.
Jag citerar: " Min klass är helt jävla cpskadad. Jag passar nog in här"

Ingen gjorde någonsin något för att ändra på den inställningen heller. Inte så konstigt att man har blivit som man har.

Idag lyckades jag ändå ta ett steg i rätt riktning.
Jag klarade min del av den muntliga redovisningen utan att börja gråta.
Det kanske inte låter som någon big deal.
Men när man tänker på att det inte har hänt sedan mellanstadiet, är det en annan sak.

För några dagar sen var jag beredd att ge alla fördomsfulla idioter från back in the days, som trodde att jag var utan hjärna, rätt.
Idag är det annorlunda. Idag äger jag hela världen.
Sms:et jag fått när jag klev av tåget gjorde att jag måste stanna upp och torka några glädjetårar innan jag kunde fortsätta hemåt. :)

Bra dag. Mycket bra dag.

Nu har jag viktigare saker för mig.
Typ städa och supa mig full.

LotS of love/ jossE