Idag är jag inte lika trött.
Fick förvisso stiga upp strax innan fyra för att åka och jobba, men när man är mentalt förberedd är det inte så farligt.

Jag är hemma och telefonen ringer titt som tätt. Jag svarar och när personen presenterar sig, kan jag koppla att det är någon sorts släkting, men det är också allt.
"Hej hur är det?" säger personoen i telefonen sedan, och i vanliga fall är det bara en artighetsfras där man ska svara "Jo, tack det är bra, hur är det själv?", men nu är det annorlunda.

Nu har personen i fråga ringt just av den anledningen att den vet att saker och ting inte är särskilt bra. Att köra på den invanda artighetsfras-prylen fungerar inte, för då verkar man onormal och känslokall.
Alltså sitter man där och ska försöka prata om hur man mår, fast man inte ens vet hur människan i andra änden ser ut. Det är ju egentligen helt absurt, när man tänker på det.

Jag tycker att det är väldigt fint av dem att bry sig. Absolut, det menar jag verkligen.
Men.
Men.
Men.

Men, nej jag vet inte.
Jag har bara aldrig varit i den här situationen förut och har därför absolut ingen aning om hur jag ska förhålla mig till den.

För att neutralisera det hela tänkte jag fylla på med en tanke av mera ytlig karaktär.
Jag måste verkligen uppsöka ett solarium, så snart som möjligt. Detta kunde jag konstatera när jag tittade mig i spegeln förut. Det var lite av ett under att jag ens fick syn på mig själv, jag är för fan nästan genomskinlig.

Det är så det blir när det är vinter. Idag snöar det till och med!
Jag fattar inte grejjen, var världen verkligen inte tillräckligt jävlig redan innan?

Love /joss