Jag är tillbaka. Det beror mest på att Amila bedriver utpressning mot mig, men i alla fall. Alla sätt är bra, utom de dåliga.
Jag har en aning ont i huvudet på grund av det enorma kaffeintaget tidigare idag. Det enda tillgängliga botemedlet är mer kaffe och jag har precis sett till att få i mig ytterligare tre koppar (läs temuggar), för att kunna härda ut den återstående tiden av dagen.

Idag fick jag, efter en lång tid av övertalningsförsök, äntligen läsa Isabellas novell. Under ett annat namn fanns även jag med i berättelsen, med salsnummret på handen, balanserandes varma muggar, med den ständigt växande tygpåsen som trogen följeslagare. Hon beskrev mitt ständiga letande efter mobilen och hur jag brukar sjunga för henne.

Hade jag befunnit mig någon annanstans än i skolan hade jag börjat gråta på riktigt. Lika mycket av den anledningen att hennes sätt att beskriva mig fick mig att känna att jag har betyder något i den stora röran, i ensamheten bland miljoner människor och i tystnaden bland alla skrik, som av den, att hennes sätt att beskriva sin egna sårbarhet var så träffande.
Tillvaron hänger i så sköra trådar, och hon satte ord på det, på ett sätt som ingen annan kan. <3

Nu ska jag inte hålla Amila vaken längre :P

love//