FAN.
Det är lite mycket nu.
Skola hela dagen, innehållande enorma mängder av obegriplig information på engelska. Skjut mig någon! Please!
Tog en paus med kaffe och hetsätning av choklad för att tvinga tillbaka känslorna av otillräcklighet och ångesttårarna.
Lyckades ta mej samman och i ett tillstånd  kombinerat av utmattning och sockerchock presterade jag någonting som åtminstone var tillräckligt för att jag skulle återvända hem med humöret på en..ehhh iaf relativt stabil nivå.

Otillräcklig var ordet.
Jag skulle behöva dela upp mig i bitar för att hinna med att göra allt och hinna/orka/vara kapabel att komma ihåg att visa för alla som betyder något att dom faktiskt gör det och allt sånt där.
Men fan, jag klarar det inte. I'm sorry, i can't be perfect.
Jag försöker. Jag försöker alltid. Men det räcker ändå inte. Vad gör man när man inte räcker till? Jag tror inte att "det är tanken som räknas", NEEJ, så enkelt är det förståss inte.
Börjar allt på noll nu? Måste jag börja spela spel nu? Jag gillar inte spel, jag vill att det ska vara äkta.
Det som är äkta försvinner inte. Det gör det inte. Jag är iallafall inte förändrad.Bara stressad, frusen, trasig och ensam bland miljoner människor. Måste alla göra allt så in i helvetesjävla omöjligt, invecklat och konstgjort?

VARFÖR MÅSTE LIVET VARA ETT JÄVLA SPEL HELA TIDEN?
Kan man liksom inte bara leva istället, jag menar på riktigt.
Jag kan inte reglerna.
vill för den delen inte lära mej heller.
Det är inte jag.

Har precis skrivit klart översättningen av min och Alex artikel.
Jag klarade tentan. Jag är fortfarande svårt chockad.:)

Saknar mina älsklingar mycket.
Så är det.



We have the story of the impossible
A tale passed on so frail.
One of make-belief
Maybe impossible to achieve
And really close

Whatever happened to the great escape
And all the plans we make
Crafted with pride by Monsters on the train.
The world is great to suckers.

Love /Josse